”Det var vi som var Mulvaneys” (Bonniers) av Joyce Carol Oates handlar om hur bräcklig även den lyckligaste familj kan vara. För familjen Mulvaney är verkligen lycklig. Pappa Michael har takläggningsfirma och jobbar ihop med en av de tre sönerna. Mamma Corinne köper och säljer antikviteter eller snarare skräp enligt familjens ömsinta skämt.

Hela familjen hjälps åt att sköta bondgården enligt mammas obönhörliga schema. Överallt kryllar det av besjälade djur.

Men en dag tar skämten slut och ingen vet hur man ska hantera den katastrof som inträffat: dottern Marianne har blivit våldtagen efter en skolbal. Hon skäms för att hon var full och vill inte gå till polisen.

Skolpojken som våldtog Marianne är son till en god vän till familjen. Michael tränger sig in i vännens hus för att hämnas. Folk börjar undvika Michael och hans firma. Den tillintetgjorda Marianne skickas till en avlägsen släkting för att hennes far inte står ut med att ha henne för ögonen. Sönerna flyr hemmet, familjens sönderfall har börjat.

Som alltid i en bok av Joyce Carol Oates finns här kusliga ingredienser. Mot alla odds slutar boken ändå i en slags försoning. Minstingen Judd är den som oftast kommer till tals i boken. Han har varit med i familjen kortast tid och har därför sitt eget perspektiv.