Efter fyra år som stolt åskådare till de allt duktigare tjejerna, årgång 88, i Högalids IF hade jag en hygglig uppfattning om hur sporten skulle utövas. Trodde jag, tills det var dags att lämna den skyddade tillvaron i publiken och ge sig ut på plan. Förra året respekterade jag det dotterliga vetot mot att delta i en avslutningsmatch föräldrar-barn. I år uppträdde vi mammor och pappor som det finska laget Paarentsi och jag kom inte undan. Närvaroplikt var ordern.

— Du spelar center, sa nyutnämnde kapten Janne minuterna innan det var dags för debuten. Hjälp! Vad gör centern, förutom skjuter en massa mål, tänkte jag som mest brukar närstudera backarna där dottern håller till.

Placerade mig strategiskt (trodde jag) framför målisen Frida för att invänta passningarna. Glada leenden från motståndarna fick mig att inse att något var galet men vad hann jag inte klura ut. Innebandy går fruktansvärt snabbt och 12-åringar som gått obesegrade ur S:t Erikscupen jagar man inte i kapp i första taget.

I andra halvlek bytte jag ut mig själv till back. Där blev det äntligen lite beröm från lagkamraterna, de gånger jag fick avlösa maken, vill säga. Han körde helst utan ersättare.

14-4 slutade matchen. Inte så illa med tanke på omständigheterna.

— Du var sämst på plan mamma, konstaterade dottern, med 12-åringens burdusa uppriktighet och gav mig en snabblektion om positioner, teknik och allt annat jag borde kunnat innan jag gick ut.

Sämst eller ej; Paarentsi fick blodad tand och lever vidare — så vänta bara till nästa gång…