I tre artiklar förra året skrev vi om Lönegruppen i Orust. De krävde högre lön och var besvikna på facket.

Men vad hände sen?

Kommunalarbetaren har talat med undersköterskorna och vårdbiträdena på västkusten som gjorde uppror.

Lönegruppen krävde 19 000 kronor i månaden för såväl undersköterskor som biträden. För att uppnå målet skickade de ut namnlistor till landets sektioner. Sammanlagt skrev 50 000 kommunalare under uppropet.

I och med en debattartikel i Kommunalarbetaren nummer 15 från förra året la lönegruppen i höstas ner sig själva. De skrev att det nu var dags att starta nya lönegrupper runtom i landet, och hoppades att de 50 000 som skrev under skulle kunna skapa en förändring. ”Nu måste ni 50 000 hjälpa till för att vi ska nå vårt mäl”, skrev de.

Men inte mycket hände. Några tjejer i Trollhättan följde Lönegruppens råd och hotade med att sluta ta delegeringar. Med hjälp av det hotet kunde de höja sina månadslöner med 600 kronor. Men något mer gensvar har Orusttjejerna inte fått. Mer än två hundralappar extra i månaden.

En av tjejerna, vårdbiträdet Karin Björck har i besvikelsen gått ur Kommunal.

– Man blir lite trött faktiskt, säger Karin Björck. Folk är väldigt rädda verkar det som, men jag förstår inte vad de är rädda för. Många av de här personerna har ju varit med i Kommunal i 20-30 år. De har ju betalat in väldiga summor till ett fack som inte gör någonting.

På Orusttjejernas senaste möte med Per Rudin, ombudsman på Kommunals vårdenhet, föreslog de att de skulle börja arbeta centralt för Kommunal.

– Skriv att det var på vårt initiativ. Inte deras, säger Birgitta Johansson med enfas. Nu erbjöd vi oss att jobba för Kommunal. De säger att de vill ha aktiva medlemmar. Vi har engagerat folk och det tycker vi vi har gjort bra. Medan Kommunal gör det dåligt eller inte alls.

Trots kritiken mot förbundet beslöt vårdenheten på sitt möte den 28 april att adjungera in Birgitta Johansson och kollegan Marie Decker till höstens branschråd för äldreomsorg.

– Det var en glad överraskning, säger Marie Decker när Kommunalarbetaren ringer och berättar nyheten.

Vad vill ni åstadkomma i branschrådet?

– En starkare fackförening. Att medlemmarna blir mer aktiva och så givetvis löneförhöjningen. Vi vill ha en bättre arbetsmiljö och helst inga privatiseringar. Vi vill helt enkelt att tjejerna ska bry sig lite om sin arbetsmiljö.

Kommer de att vara välkomna sin hårda kritik mot Kommunal?
– Javisst, säger Per Rudin. De är imponerande och deras arbete har varit strålande. Men visst kan de uppfattas som ett orosmoment. Det har jag själv erfarenhet av hur det känns. Men så är det kanske ingen tillfällighet att jag har hamnat där jag hamnat.

Vad säger Per Rudin om deras kritik mot förbundets stöd?

– Jag har förstått att de uppfattar det på det sättet, men jag tror att det mera speglar samtalen med kommunalrådet. Men det finns inget som inte kan bli bättre. Vi måste hela tiden ompröva vår egen organisation. Men sektionen har stött dem jättemycket.

– Att sektionen i sin helhet skulle ha stött oss det är bara snack. När vi skulle åka upp till Stockholm för att träffa Ylva Thörn ville de inte ens betala vår resa, säger Karin. Det finns ju människor på förbundskontoret som är fullkomligt anonyma. Och de tjänar 40 000 kronor i månaden. Vi ser inget resultat av deras arbete.