Kära Ann-Marie!

Jag hoppas att du och din mamma får stöd av sjukvård och hemtjänst, eftersom hon uppenbarligen har sjukliga förändringar. Det är nog sant att mamma inte rår för sitt beteende. Det hindrar inte att det är naturligt att du blir både sårad och arg. Om du pratar med andra som är i din situation, eller med sjukvårdspersonal inom äldrevården, så är jag säker på att du får höra att många känner igen sig.

Det lönar sig nog inte längre att diskutera och gräla med mamma. Men det betyder inte att du måste tycka om det hon gör eller säger eller trycka undan dina känslor. (Förmodligen skulle hon inte själv tycka om sitt beteende om hon vore sitt gamla jag.) Kanske finns det någon god vän, eller kanske din bror, som du kan pysa ut din ilska hos.

Framför allt behöver du tillåta dig själv att känna den. Troligen blir det rentav lättare att, som du säger, ställa upp för din mamma om du inte ställer orimliga ”snällhetskrav” på dig själv.