– Du skall veta att jag är så tacksam,

tänkte på dig när jag vaknade…

– Kan jag gå ner idag, är hon där?

– Jag är så glad, jag är så lycklig,

du är det bästa… du skall veta det.

Hon är åttiofyra år, lite dement

rastlös och ångestfylld

rädslan för ensamheten

i Servicehusets lilla lägenhet

skapar ångest som stegrar

timme för timme mellan Sobrilen

varje dag kommer hon klockan elva

för att duka till lunchen

vill gärna hjälpa och vara till nytta

kan inte stå still

hon har ju arbetat hela sitt liv

och skött hem och barn vid sisan av

– Jag är så glad åt er, allihopa

ni är så snälla…

och maten var så god… och kaffet…

– Jag är så tacksam, ni skall veta det

– Vem kommer klockan tre med Sobrilen…

och matlådan halv fem…

och nattmedicinen?

– Och nu skall man gå hem

till fattigdom och elände…

– Kommer ni säkert med medicinen?

Jag är så ensam…

Hennes ångestfyllda ”tjat”

får känslorna att svalla

runt lunchbordet i köket

dag ut och dag in medlar jag

mellan ensamma människor

som mist förmågan att förstå varandra

tröstar och försöker skapa lite
social gemenskap

ge några timmars lisa i ensamheten

och där, runt köksbordet

i Servicehusets kök, finns fler

som hon, gamla ensamma människor

och där, där sitter dom nu,

dom som byggde upp Sverige.