Linda Västiks föräldrar skildes när Linda var fyra år. Sedan dess har far och dotter inte haft någon kontakt. Pappan har betalat underhåll i alla år men vill ändå inte erkänna Linda som sin dotter.

Pappans avståndstagande har blivit ett trauma som Linda Västrik som vuxen filmare har bearbetat i en dokumentärfilm.

Pappan ställer upp på filmade möten med dottern där hon öser anklagelser över honom. Han är undanglidande, bemöter inte hennes vrede. Skälen till hans svek får vi inte veta något om. Även mamman anklagas för att hon inte gjort tillräckligt för att få pappan att träffa Linda under hennes barndom.

Under filmens gång bekostar Linda själv ett gentest som visar att pappan med 99,9 procents säkerhet är hennes far.

”Det var väl roligt”, säger pappan på telefon men tar genast upp laboratoriets reservation om att någon nära anhörig till honom kunde vara far. Linda gråter översiggivet som på så många ställen i denna nästan plågsamt utlämnande film.