Aldrig mera vården
Drygt hundra hörde av sig, när vi efterlyste folk som slutat i vården. Nästan ingen kunde tänka sig att gå tillbaka.
Samtidigt behövs det 13 000 nya i Kommunals vårdyrken varje månad i flera år framöver.
Efter 15 år och många nedskärningar var Anna-Karin utbränd. Nu arbetar hon medavfall.
I en pyts med olja ligger något. ”Men vad är det mot en nerbajsad 85-åringsomslåss”, säger hon och sticker nerhandenismeten.
Plast och sand far runt i den kalla vinden. Folk kommer körande med avfall. Anna-Karin Wikström visar dem till rätta bland containrarna på Återbruket i Heby.
Hon var utbränd när hon flydde från lidandet och undergångsstämningen i vården av dementa. Efter 15 år och många nedskärningar orkade hon inte längreräckatillförandra.
— Man försöker och försöker, men gräver samtidigt ett hål i bröstet på sig själv. Det blir bara ett skal kvar.
Jobbet hon hittade är bara halvtid. Kanske kan hon lära sig köra containrar, så blir det några timmar till. Om hon fick lika många timmar som i vården, skulle hon tjäna några kronor mer här.
Nu fick hon sälja huset och flytta till 22 kvadrat med pentry. Men blodtrycket har blivit normalt.
Det kommer ungefär hundra personer om dagen för att kasta skräp. Hon gillar att prata litet med dem och visa dem till rätta. En bil med tre personer och en hund kör upp på rampen. De kastar en matta i den första containern, isolering längst bort, metall i containern intill.
”Ska vi kasta dig också”, säger mannen ömt till den lilla hunden som vill hem nu.
En äldre man ska flytta från gården där familjen bott i fem generationer. Anna-Karin och han är bekanta vid det här laget. Hon får två felfria baljor att skänka till grannkommunens försäljning.
Anna-Karin hjälper honom att lyfta en spis och kasta ner den. Det är tungt.
— Men jag kan stå rätt och hålla rätt och det gör ingenting om jag tappar taget, säger hon.
I snart ett år har Anna-Karin sluppit jobba till sent på kvällen och börja tidigt nästa morgon.
Men hon minns hur det kändes när all tid går åt till den oroliga mannen som välter rullstolar och står i, medan man inte hinner trösta den lilla tanten som alltid letar efter sin man. Hon minns allt nytt som vårdpersonalen måste hinna med förutom att vårda fler: Koka gröt, fixa vikarier, tvätta lakan, dela medicin… Men hon kommer också ihåg hur det var förr:
— Vi åkte faktiskt på utflykt en gång i månaden. En chaufför kom i buss och körde en grupp gamla och ett par personal.
Om Anna-Karin inte blivit utbränd, så hade hon utan tvekan stannat i vården. Hon gillade arbetet och var bra på det. Men hon vill inte gå på lugnande medicin och det hade varit enda sättet.
Nu stänger Ann-Karin de blå grindarna på en timme och värmer linssoppa i stugan som är personalrum. Här har hon krukväxter och ett björkris. I riset hänger tre kristallprismor, som hon fått av en som inte nändes kasta dem.