De anmälde övergrepp och förlorade jobbet
De hade skyldighet att anmäla ägarens
övergrepp -- i dag är de arbetslösa. Så fungerar den nya paragrafen "Lex Sarah". Ägaren kan fortsätta driva sitt privata sjukhem för psykiskt sjuka.
På det privata Gästgården i Avesta får det bo upp till 15 ”lättare psykiskt sjuka” patienter. I augusti förra året berättade de anställda på Gästgården för Maria Eriksson och Lena Löfqvist i Kommunals sektionsstyrelse om förhållandena på arbetsplatsen.
De mådde dåligt av ägarens lynnighet och dåliga humör som stundtals gick ut över både dem och patienterna på sjukhemmet.
Maria och Lena berättade då om den nya paragrafen i socialtjänstlagen, ”Lex Sarah” — om deras skyldighet att slå larm om de ansåg att patienter for illa. Maria kontaktade också kommunens vård- och omsorgschef som talade med personalen och skrev ner det hon fick höra. Politikerna i nämndens arbetsutskott beslöt att anmäla sjukhemmet till länsstyrelsen. Det är länsstyrelsen som har tillsyn över de privata sjukhemmen.
Vad handlade det om? I kommunens anmälan berättas om en patient som ofta vägrade duscha. Ägaren som också var föreståndarinna på vårdhemmet gick upp på balkongen över entrén med en hink vatten som hon hällde över kvinnan när hon gick ut. Då blev det lättare att få in henne i duschen, ansåg hon.
En annan patient som ofta svor och skrek släpades till diskbänken där föreståndarinnan tog flytande tvål och tryckte in i munnen på henne. Samma patient tvångsmatade hon med hårt bröd med messmör som patienten avskydde, patienten behövde få igång magen…
Midsommaren 1999 for patienterna och de flesta i personalen iväg till en midsommarfest. När de kom tillbaka satt en patient kvar i samma fåtölj som när de for, med ett sår på kinden. ”Ett trycksår”, förklarade föreståndarinnan. Patienten själv sa att hon hade slagit honom.
Personalen försökte ta upp problemen med föreståndaren, de bad till exempel sommaren 1998 om en träff för att diskutera hur hon bemötte patienterna. Men föreståndaren blev upprörd, grät, åkte hem och sjukskrev sig och skickade brev till de anställda där hon hotade med att sälja sitt livsverk.
När personalen kontaktade den konsulterande läkaren, fick de svaret att de skulle ta det lugnt med föreståndaren.
Länsstyrelsen fick anmälan den 17 september 1999, och informerade samma dag socialstyrelsens regionala enhet i Örebro. Lokalpressen började skriva om Gästgården, och personalen sjukskrev sig. Tio dagar senare gjorde socialstyrelsen en inspektion på Gästgården, anmäld i förväg, och träffade föreståndaren och konsultläkaren. Vid det laget hade röran i medicinskåpet hunnit åtgärdas.
Karin Dahlberg på socialstyrelsen i Örebro träffade aldrig personalen som hade anmält missförhållandena. De fick ringa upp en och en, och berätta vad de visste.
— Det vi berättade skrevs ner, och vi fick godkänna det per telefon. Sen sände hon över materialet till föreståndaren, där det framgick exakt vad var och en hade sagt, med namn och allt, berättar en av de sex.
Personalens sjukskrivningar gick ut, läkarna förklarade att de inte var sjuka, och en tisdag i december återvände de till Gästgården. De möttes av föreståndaren som tänkte ta in dem en och en i förhör, där de skulle få stå till svars för vad de hade sagt till socialstyrelsen.
Det blev ohållbart för dem att jobba kvar på Gästgården. Facket gick in och förhandlade så att de fick vara hemma under uppsägningstiden, och sedan kunde få a-kassa direkt.
— Men vi saknar patienterna och oroar oss för dem, säger de allihop.
Maria Eriksson i sektionsstyrelsen häpnar över hur det kan få gå till:
— Jag kunde aldrig tro att en föreståndare kunde få sitta kvar under utredningen, när en sån här allvarlig anmälan kommer in. Hade det varit i kommunen så hade man satt in någon annan under tiden.
Maria har själv blivit uppringd av föreståndaren som hotade ”märka” henne eftersom hon påtalat att personalen skulle ha skriftliga delegeringar.
Vad ledde socialstyrelsens granskning till? Karin Dahlberg konstaterade att det fanns många brister i informationen till personalen, medicinhantering och annat. Men de övergrepp som personalen berättat om kommenteras över huvudtaget inte i hennes rapport.
Om övergreppen säger hon:
— Ord står mot ord, det är svårt att ta ställning efteråt.
Följderna för personalen, att de tvingats säga upp sig, är inte något hon vill kommentera.
Länsstyrelsen är mer kritisk i sitt yttrande, den har ställt krav på åtgärder, och begärt in svar från ägaren. Kritiken omfattar 11 punkter, alltifrån hygienutrymmen som måste byggas, till utbildningsplan och handledning för personalen, förstärkning av sjukhemmets ledning och kvalitetssäkring.
Länsstyrelsen säger sig också vara förvånad över att inte kommunerna som sänt patienter till Gästgården, har reagerat över att det saknats mål och dokumentation, så att det går att utvärdera verksamheten.
Inom kort ska länsstyrelsen fatta beslut om ägarens förbättringsåtgärder räcker. Länsstyrelsen kan dra in tillståndet för sjukhemmet, om det inte uppfyller kraven. Patienterna som kommer från olika kommuner i Storstockholm, är dessutom svårt psykiskt sjuka, inte lätt psykiskt sjuka som det står i tillståndet för hemmet.
Händelserna på Gästgården utreds också av polisen, som på eget initiativ inledde en undersökning om övergreppen.
Kommunals sektion och avdelningen i Dalarna har också haft tvister med ägaren, och fortfarande har ägaren skulder att betala för felaktiga löner, ob- och andra ersättningar.
Ulla–Britt Olsson är ägare och föreståndare på Gästgården, och hon vill inte kommentera de övergrepp som beskrivs i anmälan.
— Det där har jag kommenterat i den polisutredning som pågår.
Kritiken från länsstyrelsen och socialstyrelsen kommenterar hon så här:
— Det man har påtalat i utredningarna handlar om bristen på dokumentation, och det har vi åtgärdat nu.
I dag finns det nio patienter — eller boende — på Gästgården, och sex anställda. Men fler ska anställas, bland annat en sjuksköterska, uppger en av de anställda.