Lund är en av fyra kommuner i Sverige som infört omsorgsgarantier inom delar aväldreomsorgen.

Där vet personal, äldre och politiker vilken service- och omsorgsnivå kommunen lovar att ge.

Lever kommunen inte upp till löftena ersätts vårdtagarnapåolikasätt.

Lis Christiansen och Britt Keidser tycker att garantierna är bra. De har fått svart på vitt vilka krav som ställs på dem.

Det är grått februariväder i Lund. Lis Christiansen ska strax sätta sig på sadeln och cykla den kilometer som skiljer hemtjänstdistriktet.

Järnåkras samlingslokal från adressen där dagens första vårdtagare bor.
De känner varandra sedan länge, Lis och Margot Eriksson. På tionde året parkerar hon cykeln utanför Margots danskritade radhus. I många år var Margots man Börje huvudpersonen. Sedan han dog den 17 april 1998 är det Margot Lis ägnar sina omsorger.

Margot har ett opererat knä och en axel som inte klarar tunga lyft. När Lis ringer på dörren reser sig Margot från stolen i köket där inköpslistan och korsordet ligger sida vid sida.

Två timmar varje vecka är Lis hos Margot. Hon gör inköp, lämnar in korsorden, dammsuger och gör rent i badrummet.

— Vad fin din amaryllis är, säger Lis. Tillsammans studerar de blomstrande stänglarna. En av dem står ännu i knopp och en vissnade innan den skulle börja blomma.

Lis har arbetat tretton år i distriktet. Sedan ett år är hon undersköterska. Det var kunskapslyftet som fick henne att äntligen ta det språng hon velat ta så länge. Under utbildningsåret fick Margot nöja sig med Lis vikarie. Det gick det med.

Margot vet vilken tid Lis kommer. Skulle hon bli sämre och behöva daglig omvårdnad kan hon vara ganska säker på att få besök av maximalt sex personer under en tremånadersperiod. Sedan ett drygt halvår är Lis dessutom Margots kontaktperson inom hemtjänsten.

Detta är resultatet av att delar av Lunds kommun på försök infört ett system med omsorgsgarantier inom hemtjänsten.

För Lis har systemet med omsorgsgarantier inte inneburit så stora skillnader mot tidigare. I hennes distrikt jobbar personalen inom hemtjänsten kvar. Omsättningen bland de elva som arbetar med de 65 vårdtagarna är låg. Varje vecka besöker Lis ungefär nio personer och till hälften av dem är hon kontaktperson.

— Nu vet vi och våra vårdtagare vilka krav det ställs på oss, säger Lis.
Hennes kollega Britt Keidser håller med. Det är bra att alla vet vad som gäller och att det är förankrat bland politikerna.

— Jag kan känna en större press att hålla tiden nu. Det tycker jag är positivt. Det är inte rätt att pensionärerna ska behöva sitta och vänta på oss, säger Britt.

Även om hemtjänstassistenten Carola Sjövall planerar vilka rundor de anställda ska ta, händer det då och då oförutsedda saker. En vårdtagare trillar och behöver akut hjälp.

— Alla som arbetar inom hemtjänsten borde ha egen mobiltelefon. Det är dåligt att vi inte har det, säger Carola.

— Det är ju inte alltid man vill ringa från en vårdtagare. Då måste vi först ta oss till lokalen för att ringa där och då förlorar vi mycket tid, säger Lis. Hade vi mobiltelefoner skulle det vara lättare att hålla tiden.

Än har hemtjänstdistriktet inte behövt minska avgifter för att personalen kommer sent. Det har varit svårare att leva upp till garantin om att ett begränsat antal personer ska hjälpa vårdtagaren.

— Det gäller särskilt när någon har skrivits ut från sjukhuset och behöver omvårdnad varje dag eller flera gånger om dagen. Då kan det ta ett tag att få till alla scheman att klaffa, säger Carola.

Nästa månad är första gången som ett par av vårdtagarna får billigare avgift av det skälet.

I just detta distrikt är det många äldre som får hjälp med bara städning och inköp. Få behöver dagliga besök. Carola Sjövall tror att det beror på att många fastigheter i området saknar hiss. När de gamla blir skröpliga flyttar de till bekvämare boende.

— Här fungerar det mycket bättre än på andra håll i kommunen, säger Carola.

Margot sitter i soffan hemma i radhuset. Hon har vänner som bor i andra delar av kommunen. Vänner som faktiskt drar sig för att anlita hemtjänsten. Det är så många olika personer som springer hemma hos dem. Det skapar otrygghet.

— Det är hög personalomsättning på flera håll, förklarar Margot.

Framför Margot ligger den 16-sidiga broschyren som alla äldre i distriktet fått. Den handlar om garantierna och hur man ska göra när man har klagomål. Hittills har Margot inget att klaga på. Det fungerar bra.

— Men jag är inte den som är rädd för att säga ifrån om det skulle behövas, säger Margot.

Det bästa med garantierna tycker hon är att det är ett slags kvitto på de löften kommunen ger.

Lis Christiansen, Britt Keidser och Carola Sjövall hoppas att garantierna ska gälla i hela kommunen så småningom. Det är ett bra system. Det kanske blir ännu viktigare när nya generationer äldre blir vårdtagare, en yngre, mer krävande generation.

— Sen är det viktigt att politikerna gör det möjligt för oss att leva upp till garantierna, säger Carola. Om vi får många klagomål eller inte hinner med, tyder det på att våra resurser är för små. Då får man antingen ändra garantierna eller ge oss mer pengar.

Utarbetat i samråd
T Omsorgsgarantierna, som är sex stycken, infördes första oktober 1999. Försöket pågår fram till halvårsskiftet 2000.
T Omsorgsgarantierna arbetades fram i samråd mellan politiker, verksamhetschefer, personal, pensionärsföreningar och vårdtagare. Alla fick ha sitt ord med i laget.
T Under arbetets gång gjordes en enkät bland de äldre, som skulle visa vad de tycker är viktigast. I detta distrikt var svaren entydiga: Att personalen kommer när de har lovat och att det är samma personer som står för omvårdnaden. Det har man tagit hänsyn till när garantierna utformats.
Läs garantierna i sin helhet här intill.