När det nya sjukhuset i Sunderbyn planerades, var utgångspunkten att cirka 400 undersköterskor skulle få gå. Posterna skulle främst besättas med sjuksköterskor.
I slutändan hamnade 300 i en särskild organisation, där de har kvar sin tillsvidareanställning och sin lön. I dag är högst 100 kvar som inte placerats ut ännu.

På medicin har det funnits övervägande sjukskötersketjänster, säger Inga-Britt Svensson, huvudskyddsombud och själv undersköterska på rehabiliteringen. Nu vill man plötsligt ha undersköterskor till avdelningarna. Men man vill ta folk från särskilda organisationen för att lönerna inte ska belasta det egna verksamhetsområdet utan betalas på den centrala budgeten.

På IVA, där man bara skulle ha sjuksköterskor, förhandlar man nu om tre undersköterskor på natten och tre på dagen. På operation vill man också anställa tre undersköterskor.
Men det är delvis en omvändelse under galgen, menar Inga-Britt Svensson.

— Visst har arbetsgivaren upptäckt att den teknik man talat om så mycket inte kan sköta allt. Det behövs vård och omsorg. Men det blev också brist på sjuksköterskor. Många har sagt upp sig, en del har flyttat till Norge, andra har bytt yrke.

Ett problem är, enligt Inga-Britt Svensson, att avdelningarna vill ha andra anställningsformer, som projektanställningar, i stället för att skapa tjänster.

— Vi säger hela tiden att eftersom det finns behov ska det inrättas tjänster. Bemanningen på Sunderbyn är för låg. Det får inte hända något oförutsett på en avdelning, då klarar man inte jobbet.

Det kommer signaler från hela landet att undersköterskorna är efterfrågade på nytt, säger Per Rudin på Kommunals vårdenhet.

– Sjukhusen har upptäckt att patienterna behöver mer än journalhantering. De behöver en hand att hålla, de behöver omvårdnad och omsorg.