Det är naturligtvis inte lätt att gestalta mirakler på film eller att återge vad som ska föreställa autentiska stridsscener från 1400-talet. Så mycket får man väl säga om den franske filmskaparen Luc Besson att han i filmen Jeanne d’Arc har försökt, med mycket buller och stora gester — och i två timmar och fyrtio minuter.
Början, med de vildögda engelsmännens härjningar på den franska landsbygden, och lilla Jeannes första möte med de himmelska rösterna är anslående och fint filmad, liksom skildringen av den vankelmodige och rätt obegåvade kronprinsen Charles, som Jeanne d’Arc placerar på kungatronen. Men när den vuxna ( i verkligheten halvvuxna) Jeanne gör entré på scenen, brister varje illusion. En blonderad bimbo med silikonläppar, med ständigt halvöppen mun och för det mesta hel- eller halvgråtande, nej, så kan Jeanne d’Arc absolut inte ha sett ut.
Skådespelerskan, Milla Jovovich heter hon, blir lite bättre mot slutet och bestiger bålet med en viss trovärdighet. Då har hon också, mellan fältslagen, hunnit färga håret mörkt.
Fältslagen är ett larmande och ett fäktande och får mig faktiskt att tänka på slagsmålen i Asterixfilmen, fast rätt mycket mer blod hälls ut, förstås. Om det i verkligheten gick till så här, förstår man att detta krig mellan England och Frankrike varade i över hundra år.
John Malkovich är bra i rollen som den velige kronprinsen-kungen och Faye Dunaway som hans kallögda och realpolitiskt begåvade svärmor. Men Dustin Hoffman som samvetet verkar undra vad han gör där. Det undrar jag också.
