Efter 26 energiska år i sjukvården, i ett yrke som hon älskade, tog allt plötsligt slut för Eva Karlsson, 46 år. Hon är undersköterska och fotsjukvårdare på Rågsveds vårdcentral i Stockholm. ”En hårt belastad vårdcentral med tuff och sliten arbetsmiljö” är Evas karaktäristik.
Hård arbetsbelastning och en känsla av att aldrig räcka till för alla behov sliter hårt.

Innan Eva bestämde sig för att söka hjälp hade hon svårt att koncentrera sig. Hon kunde tala i telefonen, lägga luren åt sidan för att hämta en sak, fortsätta jobba – och glömma bort telefonen. Hon kunde handla, betala – och gå ifrån varorna.

Hon fick ett behov av att kontrollera allting. Hon gick igenom medicinförrådet hemma hos de gamla för att allt skulle vara perfekt, fastän tiden inte räckte till.

Hon tyckte irriterat att det bara var hon som jobbade, fastän alla slet. Hon räckte inte till.

Så fort hon kom hem la hon sig och sov. På natten drömde hon mardrömmar och skrek, att hon glömt något och att patienterna dog.

Hennes man fick väcka henne.

— Det var så stressigt på jobbet att det inte fanns någon tid för eftertanke.

Eva brukade aldrig vara sjuk. Hon trodde att hon hade fått Alzheimers sjukdom. Ibland tvivlade hon på att hon var sjuk alls, för hon kunde ju gå.
Var hon bara lat och bekväm av sig?

Eva beskriver att det kändes som att ha ett stort sår i hjärnan, så att hon inte orkade med att ta emot några som helst intryck. Efter ett års sjukskrivning har det där ”såret” ännu inte läkt riktigt färdigt.
Det blev en stor befrielse när hon till sist gick till företagshälsovården där hon fick träffa en psykiater. Eva kände det som om läkaren lyfte av henne en tung börda. Hon blev sjukskriven och fick veta att det kunde bli länge. Hon fick gå i stödsamtal hos en kurator.

— Jag har träffat underbara människor där.

Eva gick till jobbet och berättade varför hon blivit sjukskriven. Kamraterna var stöttande, de har hållit kontakten hela året. Men till en början kom paniken när någon av dem ringde och hon påmindes om arbetet.
— Jag blev glad, men alldeles kallsvettig, alla tankar kom i gång igen.

Om det hade räckt med att sova, så hade Eva blivit snabbt frisk, för hon sov nästan dygnet runt i flera månader.

Efter ett tag ville hon arbeta med händerna. Hon började måla om badrummet, men orkade inte, hennes son fick måla färdigt.
Hon letade virke, hittade eller handlade prylar och satte ihop alltsammans till små tavlor. Det skingrade tankarna och var skönt att se något som kunde bli färdigt.

Hon gick till en sjukgymnast och går fortfarande och tränar en gång i veckan.

När hon gick ut, så tittade hon bort så fort hon mötte en gammal människa. Eva såg deras trötta, svullna ben och böjda ryggar. De behövde så mycket som hon inte orkade ge. De flesta patienterna på vårdcentralen är äldre människor .

En gång åt hon hamburgare och två gamla tanter satt vid ett bord intill. Då fick hon ångest. ”Kan ni inte sitta någon annanstans och smaska”, tänkte hon och blev tvungen att gå ifrån sin mat.

I somras åkte Eva och hennes man med motorcykelklubben på semester i Norge. Det var roligt och Eva visste inte förut att det fanns så många vackra platser.

Hon hade trott att hon liksom kunde åka ifrån sig själv. Men hon kunde inte koppla av riktigt. Så fort de hade rast en stund hörde hon sin egen röst ”nu räcker det, nu åker vi”

.
Hon har hyrt en LO-dator och mot slutet av sjukskrivningstiden har hon suttit mycket vid den. Bland annat har hon tagit reda på så mycket som möjligt om landstingets planer på att privatisera. De anställda erbjuds att ta över verksamheten, annars går alltsammans ut på anbud.

–Allt bara gungar nu. Man ska köpa sitt jobb, sin bostad, sin pension, allt.

Nu går Eva på arbetsträning fyra timmar två gånger i veckan. Försäkringskassan betalar och hon får göra vad hon vill på arbetsplatsen. Som tur är har hennes medkänsla kommit tillbaka. En gång valde hon att gå hem till en gammal dam som är svårt sjuk.

— Jag hjälpte henne att duscha och tvätta och lägga håret. Sedan sken hon som en sol. Det kändes varmt och skönt.

— Mitt vanliga jag finns nog kvar längst där inne i alla fall!