Förra året kom den åttonde och ”sista” delen av Henning Mankells svit om Ystadpolisen Kurt Wallander. En serie böcker som med TV:s draghjälp blivit en institution i 1990-talets svenska bokvärld. Höjd till skyarna har de blivit, inte utan orsak, men kanske till lite för höga höjder. För att svära lite till i kyrkan så ger Wallanders återkommande oro över ”vart Sverige är på väg” inte läsaren mycket mer än just oro, ingen djupare förståelse av samhällsutvecklingen.
Den senaste (och sista?) boken ”Pyramiden” rymmer fyra historier som utspelas före den 8 januari 1990, tidpunkten då den första boken, ”Mördare utan ansikte”, tar sin början.
Brotten är fortfarande fantastiska, men har åter kommit ner närmare marknivå. Wallander räddar nu varken statsmän eller den globala finansvärlden. Men visst finns det med, allt det där vardagliga och särskilda som vi lärt känna som Wallanders-värld: trånaden efter den svårfångade kärleken, oron för dotterns ovissa framtid, bekymret med den odräglige tavelmålande faderns upptåg. Och hans grubblerier över sin egen framtid, till ackompanjemang av klassisk musik och ett glas starkt
Om boken, som reklamen hävdar, ger viktiga bitar till förståelsen av Wallander får var och en ta ställning till. I konkurrensen med dagens andra svenska berättare av kriminalhistorier står sig dock Mankell fortfarande mycket väl.
