Snart 14-åriga Fanny har det riktigt jobbigt med sig själv. Hon känner sig osynlig, oälskad, obekräftad av alla, utom av lillebror. Och möjligen Hea, den unga lärarvikarien, som ändå sviker när det verkligen gäller. Fannys liv kännetecknas av ensamma nattvandringar, små sabotage, stora lögner, smygande i tomma hus och flirt med döden. Alla som minns de värsta pubertetsvåndorna känner igen något av den känsla av isolering och de stormar som drar igenom den självupptagna och utlevande flicka som Johanna Nilsson porträtterar så insiktsfullt i sin andra roman Flickan som uppfann livet (W&W).

Det är svårt att skriva inifrån en 14-åring, även om man, som författaren, bara är 26 år. Men Johanna Nilsson lyckas blåsa liv i sin romanfigur och människorna i hennes närhet så att det känns äkta och starkt, nästan hela tiden. Slutkapitlet är lysande.