Inger Edelfeldts nya roman ”Det hemliga namnet” (Norstedts) handlar om konstnären Helena, 46 år, fristående med vuxen son. Hon har dåligt med pengar, bor i en liten lägenhet och försörjer sig nödtorftigt med småjobb medan hon utan större framgång försöker sälja sina tavlor.
En dag flyttar den 25-årige sonen hem till henne, den sedan länge försvunne fadern till sonen dyker upp, lika flummig och självupptagen. På en fest träffar hon en betydligt yngre man, skådespelare, som hon blir förälskad i och som behandlar henne nonchalant. Till sist möter hon en jämbördig man, som får henne att minnas sitt ursprung, Ungern, och sitt hemliga namn, det som hon fått lära sig att förtiga för att inte avvika, för att passa in i det svenska.
Det är den andra parallella historien i boken. Läsaren får successivt kännedom om den genom de dagboksanteckningar Helena gör, som finns infällda i mindre stil här och var i boken. Där lär vi känna en mer osäker, sökande och komplicerad personlighet, som kämpar för att förtränga och försvara sin hemlighet. Tills hon en dag beslutar sig för att resa tillbaka till det Ungern som hon fördes bort från vid fem års ålder.
