Korta berättelser ger författaren chansen att ta ut svängarna mer än i en roman. Följ-aktligen är människorna ofta mer utsatta, deras karaktärer mer konturskarpa, händelserna dramaturgiskt rappare och känslorna mera uppskruvade för att matcha det högre tempot.
Inger Alfvéns (mig veterligt) första besök i novellgenren med Det blå skåpet (Albert
Bonniers) är inget undantag. Med de få sidornas tajta dräkt som ram styr författaren sina huvudpersoner mot kärlek, sorg eller katastrof. Variationen är stor, känslorna pendlar mellan ömsint acceptans och ödslig ensamhet. Människorna är sinsemellan mycket olika, den språkliga förpackningen runt dem likaså. Alfvén vågar experimentera och det är kul.
Min egen favorit är ändå den inledande novellen med samma namn som boken. Historien om de tre syskonen och det blå skåpet är inget formexperiment, tvärtom, men så ömsint och varm att man är glad en lång stund efteråt.
