Märket var tyskt och signalerade TANT. Muddarna klämde åt runt mina vätskefyllda vader och efter första tvätt även runt magen. Den skära färgen fällde. Jag insåg att några små instruktioner var av nöden för framtiden.

Julen därpå fick maken förhållningsorder: Inte skärt och inga muddar! Däremot sa jag inget om blommor och inget om nallar och rosetter…
Men åren gick och pyjamasarna blev allt bättre. Och denna jul var jag helt lugn. Maken hade nämligen fått både färg, adress till affären och modell tydligt beskriven för sig:

– Den hänger i skyltfönstret, är blå och finns med både korta och långa ben, tipsade jag. Det ska vara bomull!, la jag till. (För säkerhets skull hade jag varit inne och nypt i både tröja och byxor som kändes hur sköna som helst.)

Inte vet jag vad som hänt, julstress i förening med köpglädje hos pyjamasgivarna kanske. Men den pyjamas som packades upp var en ”millenniepyjamas”, plommonfärgad och i hundra procent polyester…

Min försynta fråga hur vinröd polyester kunnat förväxlas med blå bomull kan nog aldrig riktigt besvaras. Fast plommonfärgen är egentligen snyggare än duvblått och polyester känns inte så pjåkigt att sova i. (Att millenniepyjamasen redan reas till halva priset har jag ännu inte berättat..)

PS: Vad maken kan skriva om tio rutiga flanellskjortor är – tack och lov- en helt annan historia. DS

(Kommunalarbetaren 1/2000)