Kommunalare till medlingsinstitutet!
LEDAREEfter en hel del gruff och mycket förhandlande har Mona Sahlin till slut kunnat lägga fram regeringens förslag till lönebildning, dvs nya spelregler för lönesättning i Sverige. För lite, rasar arbetsgivarna, men LO verkar nöjt, inte minst med att de lyckades byta bort lagstiftningen som skulle förbjuda rätten att sätta enmansföretag i blockad.
Men detta är möjligen av symbolisk betydelse, i det stora hela är enmansföretagen den minsta frågan. Huvudproblemet i Sverige är att vi inte enbart har världens starkaste fackföreningsrörelse.
Vi har många starka fackföreningsrörelser som strider inbördes med varandra. Strider förekommer såväl mellan. LO, TCO och SACO som mellan förbund inom de olika organisationerna. Metall och Kommunal har ibland olika lönepolitiska intressen, liksom Kommunal och Vårdförbundet. Att blunda för denna maktkamp och den tidvisa oviljan till kompromiss hos flera förbund är att stoppa huvudet i sanden. Den svenska modellen med samförstånd har för länge sedan upphört att fungera.
I DE RELATIVT goda tider som råder (vilket dessvärre alltför många arbetslösa kommunalare ännu inte märkt av) kommer striderna om löneutrymmet att bli våldsammare än på länge. Det visar uttalanden från förhandlare som exempelvis Kommunals avtalsombudsman Jan Sjölin och Lärarförbundets ordförande Christer Romilsson i media.
Mellan 1975 och 1990 steg lönerna enligt lönebeskedet med 150 procent. Men i plånboken blev procenten bara luft, som Mona Sahlin framhöll i TV. Nu har vi haft några år med de bästa reallöneökningarna på flera decennier, även om Kommunal jämförelsevis har fått minst.
MEN NÄR LO saknar motpart så behövs något som kan ange ramarna och spelreglerna för hur lönerna ska sättas. Annars är risken stor att de starka kör sitt lopp och de som inte har marknaden i ryggen får ta smulorna som blir över. Förslaget om ett Medlingsinstitut måste bli den korsett eller stödstrumpa som ser till att marknadskrafterna inte får styra lönebildningen i Sverige. En kommunalare — och det finns flera att välja bland – som chef för detta nya institut skulle ge en välbehövlig motvikt mot gubbarna i industriförbunden som gärna vill bestämma det mesta.
Om vi inte hittar nya spelregler som respekteras och accepteras av parterna så väntar en orolig tid. Då kommer inflationen att stiga, riksbanken höja räntan, skattesänkningarna kanske uteblir och arbetslösheten för kommunalarna består. Men om arbetsmarknadens parter klarar av att hantera sina meningsskiljaktigheter finns det mycket goda förutsättningar för fortsatt bra reallöneutveckling för alla.
(Kommunalarbetaren 20//99)
