Styrkan i de tre första Star Wars-filmerna var att upphovsmännen lyckades blanda ihop njutbar matinékänsla med en historia som bitvis grep tag i biomörkret.
De eviga frågorna kring ont och gott och individens plats i universum blandades med hederlig action, laserstrålar och oförglömliga rymdmonster
.
När nu George Lucas skapar en efterlängtad prolog till Star Wars-trilogin har han alla chanser att utveckla historien.
Den unge, troskyldige Anakin Skywalkers väg till att bli ondskans hantlangare Darth Vader är en berättelse som skulle kunna innehålla både djup och tragik utan att för den skull ramla över kanten och bli pretentiös.
Men tyvärr går George Lucas vilse i sin egen förtjusning för tekniskt fulländade och fantasifulla rymdfigurer och överväldigande scenografi. Själva historien lämnar han därhän.
Visst är det underhållande med denna kärleksfullt skapade kakafoni av rymdvarelser och snygga rymdfarkoster i en galax långt, långt borta. Men det räcker liksom inte.
Inte ens skådespelare som Liam Neeson och Pernilla August hjälper upp den haltande bakgrundshistorien till hur Anakin Skywalker blir Jediriddaren som sviker sin bana.
Borta är magiken i den tidigare berättelsen om kraften som styr universums lagar, kampen mellan ont och gott inom oss själva. Kvar blir en skickligt komponerad reklamfilm för alla data- och tv-spel som ivrigt väntar på sina köpare i spelbutikernas lager.