Det är flera saker som skaver i den här filmatiseringen av Nobelpristagaren Doris Lessings novell ”The grandmothers”, vars grundstory är enkel: två väninnor blir förälskade i varandras söner.

Den första stötestenen är rent castingmässig, för några farmödrar ser sannerligen inte Naomi Watts och Robin Wright ut att vara. Watts är i verkliga livet bara femton år äldre än Xavier Samuel som spelar hennes son.

Det här hade man kanske kunnat fördra om det inte vore för de andra bristerna. Kanske beror det på min egen kulmage, men jag stör mig ändå på den öppna objektifieringen av de unga männens kroppar (”åh, de är som unga gudar!” et cetera). Här finns också drag av gammalmodig homofobi när de två väninnorna spelar lesbiska, men sen skrattar åt det omöjliga och förment äckliga i detta.

Det känns inte helt enkelt inte så fräscht, trots att just fräschhet antagligen är vad regissören och scenografen helst av allt har velat åstadkomma, bland annat genom att iscensätta filmen i två enorma strandvillor och en vykortsblå playa i Australien, de medverkande simmar och surfar runt i nån slags evig semesteridyll.

Intrigen är nog så intressant i all sin orimlighet: kan kärleksaffärerna hålla trots allt? Anne Fontaines film är dock nästan helt tom på omvärldsanalys – det finns trots allt starka sociala normer mot den här typen av åldersskillnader. Det kan man som publik både uppfatta som befriande och besynnerligt.

Den stora behållningen är Robin Wright, som i hela sin rollprestation lyfter upp kärlekens omöjligheter och sårbarheter. Hon bär filmen.