Harry Schein, grundare av Svenska filminstitutet och kompis med både Palme och Ingemar Bergman, var mannen som charmade många, och snabbt gjorde sig både en förmögenhet och ett namn i kultursverige. Maud Nycander som tillsammans med Kristina Lindström gjorde filmen om Olof Palme för några år sen återvänder här till det ljuva 60-talet, Harry Scheins storhetstid. Lika snygg som Palmefilmen, något mer fokuserad, men den lämnar också frågetecken efter sig.

Det börjar från början, med lille Harrys resa som ensamkommande flyktingbarn från Österrike, strax innan andra världskriget bröt ut. Och vi får med hjälp av klipp och intervjuer följa hans liv som offentlig person fram till sin död 2006.

Filmens förtjänster är många, vi får en påminnelse om vilken skarp och intelligent debattör Harry Schein var. Men den som tror att debattklimatet var bättre på 60–70-talet får sig en tankeställare här. Efter sin offentliga kritik mot att teve visade Åsa-Nisse-filmer, fick han mängder med hatbrev där det till exempel kunde stå att han borde ”åka hem till Judéen eller att ”Hitler borde ha fullbordat sin utrotningsplan” och så vidare. Det svenska folkdjupet hade uttalat sig.

Kan ändå inte låta bli att undra hur intressant filmen är för den som aldrig hört talas om Harry Schein, vilket numer borde vara ganska många.

Saknar någon mer kritisk röst. Han framställs som smart och sympatisk, visserligen med både överklassmanér och maktfullkomliga drag men vinner i slutändan ändå. Halva filmsverige var arg på honom får vi veta men den enda som intervjuas från motståndarsidan, Roy Andersson, vill säga förlåt.

Nycander lyckas heller aldrig riktigt bena ut vem han var. Ingen tycks ha känt honom på riktigt.

Till sist erbjuds grävande kulturjournalister ett riktigt köttben av Maud Nycander. Kort berättar hon att pengarna till den stiftelse Schein bildade tillsammans med sin stora kärlek i livet, skådespelerskan Ingrid Thulin (de var gifta 1956–1989) har försvunnit. Hon har frågat ansvariga men ingen vill berätta något. Det handlar om miljontals kronor. Lite märkligt slut på en annars fascinerande film.