”Vi måste förstå det vi vill bekämpa”

Det är dagen efter premiärvisningen i Sverige av hans film under filmfestivalen i Göteborg som i år haft ett särskilt tema om nationalism.

”Golden Dawn Girls” handlar om kvinnorna bakom männen i den högsta partiledningen i grekiska Gyllene Gryning. Håvard Bustnes motiv för att göra en film om något som för de flesta känns så avskräckande är viljan att begripa.

–  Jag menar att vi måste försöka förstå det vi vill bekämpa, säger Håvard Bustnes.

I samband med att Bustnes startade sitt filmprojekt fängslades flera av de högsta ledarna i partiet, anklagade för att leda en kriminell organisation. Därför vände han sig till kvinnorna. Bland annat är dottern till partiledaren en av centralfigurerna i filmen.

Högst upp i festivalhotellet, i skybaren, är utsikten över Göteborg slående, trots det grå vädret. För bara några månader sedan tågade svenska nynazister på gatorna ett stenkast härifrån, i samband med bokmässan.

– Fascismen marscherar igen i Europa och vi kan inte bara låtsas som ingenting, säger Håvard Bustnes.

Men vad ska vi göra?

– Det viktigaste vi kan göra är undvika att skillnaderna mellan fattiga och rika får fortsätta öka, annars blomstrar den här typen av hat. Vi har sett det förr och vi ser det igen.

I filmen blandas vardagliga scener med kvinnorna med tv-klipp där Gyllene Gryning marscherar på gatorna och scener där de trakasserar invandrare och förstör deras marknadsstånd.

Hade du några betänkligheter med att exponera nynazister så som de gärna själva vill bli sedda, som farliga och våldsamma?

– Det är inte bara det jag visar, men det är klart att det har varit en balansgång. Jag tror dessvärre att vi är tvungna att visa det.

Filmens tema, förutom att vi kommer bakom ­kulisserna på Gyllene Gryning, är Bustnes försök att få kvinnorna att släppa det han tror är en mask.

– Jag inbillade mig att de kände sig tvungna att säga det de sa, men att det kanske inte riktigt var de själva. Jag kunde inte förstå att det verkligen är möjligt att tro på de konspirationsteorierna, att de verkligen tror att det är judar som sitter och styr världen.

Han lyckas inte ens få dem att medge de uppenbara kopplingarna till Hitler och Nazityskland.

Håvard Bustnes största rädsla har varit att filmen skulle bli, som han utrycker det, ett mikrofonstativ, en arena för nynazisterna.

– Du vill förstå dem samtidigt som det de säger och gör är förskräckligt, det var väldigt svårt.

De första versionerna av filmen gillades inte heller av testpublik. Då beslutade han att mer involvera sig själv som en karaktär i filmen med en berättarröst.

–  Mina konfrontationer med dem blev nödvändiga att visa för att filmen skulle hamna på rätt sida.

Hans största personliga lärdom av att ha tillbringat så mycket tid med nynazister är hur lätt det är att bli avtrubbad.

– De första medlemsmötena jag var med på chockerade mig med alla antisemitiska slagord. Men efter ett år var jag inte chockerad längre, jag kom på mig själv med att gå runt och nynna på en sång samtidigt som jag vistades i de här miljöerna. Det är skrämmande att man blir så van vid deras ­retorik.

Filmen kommer att visas på flera festivaler och så småningom på svensk tv. Det kommer antagligen också att bli biodistribution, men det var inte helt klart när detta skrevs.

Håvard Bustnes ger sig snart över Atlanten för nästa projekt, en film om gränsområdet mellan Mexiko och USA, där president Trump tänkt sig att bygga en mur.