”Vi har inte råd att gå i pension”

Jag har min undersköterskeutbildning och jag är stolt över den. Jag ser en glädje i att hjälpa andra människor, se dem få den där tryggheten av oss när de är ledsna eller gjort sig illa.

Så läser jag att en av sju kvinnliga pensionärer i Sverige ligger under EU:s fattigdomsgräns. Det är framför allt kvinnor som arbetat inom vård och omsorg. Jag blir både arg och ledsen när jag läser det.

Jag jobbar som undersköterska inom den kommunala sektorn. 64,22 procent natt, det ger detsamma som 75 procent dagtid. Vi jobbar fler timmar och har mer ledigt vissa veckor. Det är så klart skönt med ledigheten, men att jag jobbar så lite är också ett orosmoment för framtiden. I det orangea kuvertet jag fick hem sist så kände jag mig hånad, det blev lite av en chock för mig.

Vi har rätt att gå i pension från 61 års ålder, och har rätt att jobba tills vi fyller 67 år. Det senare förordas särskilt för oss med låga inkomster. Men kommer vi att orka det?

Som undersköterska använder jag min kropp rent fysiskt i arbetet, och det har redan satt sina spår fast jag bara hunnit fylla 34 år. Vi springer på larm, ska städa, tvätta, hjälpa någon som ramlat. Samtidigt som vi ofta är underbemannade av olika anledningar.

Ändå är vi många som älskar våra jobb. Har jag tur och orkar jobba tills jag är 67 kommer jag att få ungefär 7 000-8 000 kronor att leva på om jag fortsätter jobba låg procent nattetid.

Jag har valt nattjänsten själv, däremot inte tjänstgöringsgraden. Jag vill jobba mer eftersom jag redan oroar mig för pensionen. Men kommer min kropp att hålla?

Och om jag väljer att byta yrke, vem kommer att ta min plats? Vem vill jobba deltid hela livet fram till pensionen för att sedan knappt klara sig och inte kan ha ett drägligt liv? Vilka ungdomar ser en framtid inom vården i dag? Jag blev själv varnad som 19-åring när jag började, för det är så lågt betalt. Om man blir ensamstående eller är ensamstående, hur klarar man sig då?

Är det verkligen rätt att vi som vårdar inte ska kunna leva gott sen?

Trots alla dessa dystra nyheter om pensioner och löner jobbar vi ändå kvar. Vi gör det för att vi tycker om vårt yrke, våra patienter. Känslan av att lyckas få en patient att känna sig trygg på natten. Han som fick en stroke och har ångest för att han inte längre fungerar, men ändå kan le och känna glädje för att vi skrattar, tjoar och tjimmar. Det känns otroligt tungt att stå inför valet att byta jobb eller inte. Jag vill inte behöva byta jobb för att jag oroar mig för framtiden. Varför är våra jobb så lågt prioriterade? Varför anses inte vi vara värda mer än så?

Sandra Molin, 
Undersköterska på kortidsboende