I fjorton år arbetade jag som stödassistent. Hur kunde jag sluta, hur kunde jag säga upp mig och lämna alla människor som format mig alla de här åren? Underbara boenden och kollegor som gav mig allt som ett arbete kan ge en. Men jag valde att gå. Jag hade privilegiet att kunna välja och jag gick.

Jag saknar er. Jag saknar er så att jag kan gå sönder. Men villkoren blev så dåliga, det blev omöjligt för mig att stanna.

Hur kunde jag bara lämna er? Alltså ni skiter väl i mig. Jag menar inte att det är just jag som är nödvändig. Men nu är det ju inte bara jag som slutar.

Personalomsättningen har blivit en allt snabbare snurrande karusell i våra verksamheter, er vardag, era arbeten. Era liv. Villkor som gör att er personal inte stannar. Ni som behöver kontinuitet mer än de flesta.

All glädje och mening

Jag har ingen aning om vem jag hade varit om jag inte fått alla de här åren med er. All glädje. All känsla av mening. Det privilegium det är att vara någon som kan hjälpa andra i sin vardag. Den lyckan. Den meningsfullheten.

Jag är så trött på all normalitet, så trött på att vi alla ska vara likadana. Att vi ständigt ska spela världens mest normala. I allt detta saknar jag er. Det finns inga gränser för vad ni har lärt mig. Jag saknar er så.

När skruvarna dras åt, när resurser ska sparas, då är det ni som är de första det sparas in på. Det är alltid ni som ska betala.

När jag var med er påmindes jag om att det går att hoppa av den utstakade vägen, att det kan gå att göra på ett annat sätt. Samtidigt vill jag inte leva i en verklighet där stödassistenter, personliga assistenter och människor med livsnödvändiga jobb har löner som säger att det vi jobbar med inte är viktigt.

Vi som jobbar med er. I det utslätade normalsamhället behöver vi se att människor är på olika sätt och jag vill att ni ska ha det bästa.

Kommer alltid att ångra

När skruvarna dras åt, när resurser ska sparas, då är det ni som är de första det sparas in på. Det är alltid ni som ska betala. Er personal och era verksamheter som ska kosta mindre. Samhället sparar alltid på dem med lägst status.

Så manifesteras synen på människovärdet. Resurser betyder prioriteringar, resurser eller avsaknad av resurser handlar om så mycket mer än pengar. Arbetsvillkoren hos dem som ska säkerställa att LSS-lagen följs visar på hur viktig lagen anses vara.

En del av mig kommer alltid önska att jag stannat hos er. En del av mig kommer alltid ångra att jag lämnade. Det är så lätt att säga att man vill ha ett riktigt jobb, ett jobb där man gör skillnad. Det är en helt annan sak att genomföra det.