Sveriges militära överbefälhavare Micael Bydén sade nyligen i ett av sina tal att anställda inom barnomsorg, sjukvård och äldreomsorg är det ”robusta i samhället” vid krig.

”Vi pratar klarspråk”, säger överbefälhavaren. Inom det militära vet man vikten av att tala klarspråk. Det handlar om att ge soldaterna rätt förutsättningar för att klara sina uppgifter. 

Det saknas en plan

Jag uppfattar det som att ÖB Bydén har goda intentioner och ännu mera visioner när han talar sitt klarspråk. Men nu när han uttalar sig om vård- och omsorgspersonal som det robusta i samhället, då verkar ÖB ha hamnat på tunn is. 

ÖB talar i toner som att politikerna, beslutsfattarna och cheferna inom barnomsorg, sjukvård och äldreomsorg har haft samma framförhållning och planer som han själv inom det militära.

Har vi förutsättningarna?

Har de verkligen haft samma framförhållning och planer? Finns det verkligen tillräckliga resurser? Tyvärr så faller även den bästa militären på sitt klarspråk, om man inte har en klar och rättvisande bild av läget. 

Det är bara att titta på hur det ser ut inom vården, omsorgen och andra livsviktiga funktioner. Hur tycker ni anställda att det ser ut? Är ni beredda på att jobba ännu hårdare, ännu tyngre och farligt? Har ni fått rätt förutsättningar för att stå rätt och starkt rustade inför kris eller krig? 

De säger sig ha koll – men det har inte vi som sedan ska springa och göra jobbet. Vad är det för beredskap?

Jag som vårdbiträde har flera gånger frågat verksamhetschefen inom kommunens hemtjänst om vilka planer som finns för oss personal vid kris eller krig. Hur ska vi göra med alla hemtjänstens kunder? Var och hur ska vi genomföra våra uppgifter och plikter? Var ska vi skydda våra kunder och oss själva? Var kommer det material som vi kommer att behöva finnas? 

Vad händer med all den teknik som vi använder oss av i hemtjänsten? Om vi inte har el och vatten, vad ska vi göra? 

Vi är inte rustade

Förutom att chefen har tittat på mig som om jag vore en idiot, en jobbig anställd som ställer jobbiga frågor, så har jag inte fått annat svar än: ”Vi ansvariga inom kommunen har koll på vad som ska göras vid kris eller krig”. De säger sig ha koll – men det har inte vi som sedan ska springa och göra jobbet. Vad är det för beredskap? 

ÖB och de svenska soldaterna är rustade, starka, tränade och förberedda för kris eller krig, men hur många gånger har vi inom vård och omsorg rustats och tränat för detta? 

En fråga för ÖB

Alldeles för många av oss är utmattade, ledsna, utnyttjade, hunsade i arbetsmiljöer som många gånger har allvarliga brister som ingen har åtgärdat. Hur ska vi våga och klara av att plötsligt stå ”robusta” i kris eller krig?

Den frågan ska man nog ställa både till sig själv och till ansvariga för vård, omsorg och andra viktiga samhällsfunktioner. En fråga också för ÖB.

  • Anne Havefeldt
    vårdbiträde, Stockholm