Deras jobb är ett liv nära döden – ”Även om folk är döda är de fortfarande människor”

Inget skvallrar om vad som pågår i byggnaden därinne, bakom de diskreta sandbruna ytterväggarna på Limhamns kyrkogård.

Men här, på Matilda Trawéns arbetsplats, hamnar de flesta Malmöbor när de dör. Krematoriet har plats för 200 likkistor.

Ebba Grön skrev låten ”800 grader” om värmen som krävs för att förvandla en kropp till aska. Kropparna kommer hit i kistor som placeras i kylrum. Om den döde haft en smittsam sjukdom som hepatit eller aids placeras den i något av frysrummen.

Matilda flyttar över kropparna med hjälp av en eldriven truck och med ett knapptryck förs kistan in i någon av de tre ugnarna. Sedan tar själva kremeringen i snitt 75 minuter.

Lugn värdighet

Trots att det är många som hanteras på en dag blir det aldrig slentrian.

– Även om folk är döda är de fortfarande människor. Det är någons mamma, någons bror. Det får inte bli industri, säger Matilda.

Det råder ett slags lugn värdighet inne på arbetsplatsen, även om hon medger att galghumor förekommer.

– Det måste få vara högt i tak i en sådan här miljö. Jag tror att det är samma för alla typer av jobb där man på något sätt möter svårigheter som kan vara psykiskt påfrestande. Sedan får det givetvis inte gå ut över de avlidna eller anhöriga.

Gillar sitt jobb

Vad drog henne hit? Hon säger att hon är tekniskt intresserad, kanske också nyfiken på döden. Och så var det känslan att vad som händer här är något som sker lite i det fördolda. 

Matilda började som kyrkogårdsarbetare, det var när förvaltningen hade öppet hus som hon fick upp ögonen för krematoriet. Nu är hon inne på sitt sjätte år som krematorietekniker.

– Jag trivs fruktansvärt bra. Jag tycker att det är spännande, givande, roligt. Det låter makabert att säga att man tycker att det är roligt att jobba med döden, men det ger en så mycket. Man gör något värdefullt för de anhöriga. De kommer hit, de är i sorg.

Att då få vara med och se till att det blir så bra som det absolut kan bli, att ge dem den tryggheten, att de kan vara säkra på att det sköts ordentligt, att det är respektfullt. Det är så himla viktigt.

Kan låta någon annan kremera

Medan vi intervjuar Matilda börjar dagens första kremering bli klar. Ett avancerat datorsystem blinkar. Men det krävs ändå ”okulär inspektion”, det innebär att hon öppnar en liten lucka och tittar in i ugnen.

När förbränningen är helt klar tar hon på sig skyddsglasögon och ett par värmetåliga handskar och med en lång metallraka föser hon sedan noggrant ner askan i ett askschakt, där den får svalna. 

Men den moderna människan består inte bara av kött och blod. Höftprotes, pacemaker och amalgam kräver sortering och specialbehandling.

Hur skulle Matilda känna om en av kistorna som stod på dagens arbetsorder tillhörde någon nära familjemedlem?

– Man har alltid valmöjligheten att överlåta det till sin kollega. Och givetvis skulle det vara jobbigt att kremera min egen mamma till exempel. Men min syn på det här är att man tar hand om den avlidne. Även om den brinner upp är det ett omhändertagande, att de kommer den sista biten på vägen och att man fullföljer deras önskan.

Inte rädd för döden

Ett fritidsintresse som Matilda länge hade var att rida. Hon säger att det var hennes yrke som fick henne att i vuxen ålder lägga sparpengar på kallblodet Blondiné.

– Man ska göra det man vill medan man kan och har möjlighet till det. För man vet inte när den möjligheten försvinner.

Och rädd för eller skrämd av döden har hon aldrig varit.

– Men man blir påmind om hur bräckligt livet är. Oftast tänker man kanske att döden inträffar när man blir gammal, men det är en hel del kistor med människor födda på 60-, 70- och 80-talet. Livet kan ta slut snabbt och ibland utan förvarning.

Döden i ambulansen

Just så, utan förvarning, kan döden komma i en ambulans. Den erfarna ambulanssjukvårdaren Camilla Sorbey tar emot inne på chefens rum för att i lugn och ro kunna tala om hur ett arbetsliv i dödens närhet har påverkat just henne.

Även om den kan komma dramatiskt med skrik och blod, som vid en trafikolycka, var det när en patient dog på liknande sätt som hennes mamma som det blev riktigt jobbigt.  

– Då fick jag gå ut och vara lite ledsen ett tag.

Det var för två år sedan. Hennes egen mamma låg för döden och ambulansen skickades till en man som höll på att gå bort på ungefär samma sätt.

– Han var i min mammas ålder också. Jag var väldigt professionell och sa ”jag ska bara gå ut till bilen och titta på datorn”. Sedan skärpte jag till mig och gick in och var professionell igen, för det får man ju inte visa. Man kan ju inte stå och bryta ihop med anhöriga … Men det kan vara tufft ibland.

Blivit mer ödmjuk

Camilla arbetar precis som krematorieteknikern Matilda i Skåne, men i Ystad i östra delen av landskapet. Här har hon varit ambulanssjukvårdare i tio år, ett yrke som har gjort henne mer ödmjuk inför livet.

– Jag tänker att man ska ta tillvara på tiden man lever och inte hålla på att bråka om onödiga saker. Man vet inte hur länge man har varandra. Det kan sluta så snabbt. Du kan cykla till jobbet, du blir påkörd, sedan finns du inte mer. Vi har sett det, vi har varit där.

Yrkesrollen ger erfarenhet, vana och kanske ett slags skydd i att de vet precis vad de ska göra.

”Ingen dömer någon”

– Vi är tränade i hjärt- och lungräddningsrytm, vi är tränade till att vänta på att räddningstjänsten tar ut den klämda personen ur bilen. Men sedan är vi ju människor och allt berör en. Man får bara lov att inte ta med det hem.

Som hjälp har de ett väl utvecklat system med kamratstödjare att prata av sig med. Camilla berättar också att det täta samarbetet gör att ambulanssjukvårdarna kan avlasta varandra.

– Jag känner igen mina lagkompisars ögon. Man ser om någon inte mår riktigt bra. Kommer man då till en trafikolycka där det är lite tuffare, då kan man lägga händerna på kollegan och säga ”jag kan ta hand om den döde i dag”. Och det är ingen som dömer någon för det.

Blir tung i själen

Det är mer än 110 mil från en ambulans med blåljus och siren på Österlens vägar till ett rum med småblommiga tapeter på vård- och omsorgsboendet Lejonbacken i Örnsköldsvik.

Här arbetar Caisa Johansson. Hon är 22 år och vårdare. Att jobba på en palliativ avdelning har gjort att hon vågar testa nya saker – som politik. Samtidigt blir hon tung i själen när många dör.

– Det är något alldeles särskilt att få vara med i en människas sista tid i livet. Jag tycker att den ska värnas som alla andra delar av livet.

De blommiga tapeterna är på sina håll avskavda på grund av solrosoljan som fuktar de döende personernas munnar och ibland skvätter på väggen vid sängens huvudända. Här håller Caisa Johansson på att bädda fint med kollegan Casper Mattisson.

Ett vitt lakan med spets sveps över sängen, inte de vanliga regionlakanen. På nattygsbordet ställer de fram en ängel, en psalmbok och Caisa tänder ett ljus.

– Vi har fått dispens för att ha levande ljus vid dödsfall. Annars är det bara elektriska ljus, förklarar Caisa.

”Att dö är bara en del av att leva”

Att arbeta i dödens ständiga närvaro har lärt henne att uppskatta livet och hon är inte särskilt rädd för att dö.

– Nu känner jag mig trygg med att veta att jag ska dö. Det är dit jag är på väg även om jag bara är 22. Att dö är bara en del av att leva. Så får man hoppas att döden inte kommer så tidigt.

Till det här våningsplanet kommer människor för att dö. Det är dock ingen som har dött i dag.

Faktum är att det är ovanligt lugnt på avdelningen, bara tre patienter, men eftersom vi är här för att prata om döden har Caisa dragit in ”dödenlådorna” i ett tomt rum för att visa vad undersköterskor och vårdare gör så fort sjuksköterskan kommit och bekräftat ett dödsfall.

Kropen får stelna naturligt

– Det första vi gör är att ta bort huvudkudden så att kroppen får stelna i en naturlig position, säger Caisa.

Mun och ögon stängs. Fönster öppnas. För att släppa ut själen, men också för att det börjar lukta i rummet.

Rummen andas vördnad och lugn. Åtminstone när det fungerar som det är tänkt; det händer att avdelningen får utåtagerande patienter som egentligen inte hör hemma här.

Tar inte livet på så stort allvar

Nedanför bussarongens halvlånga ärmar syns några av Caisas tatueringar. På ena armen kryper två sniglar med texten: ”Inch by inch / day by day”. En syn på livet som uppstått genom att arbeta så nära döden. 

Hon har lärt sig att inte ta allt på så stort allvar.

– Även om jag lever tills jag blir 90 så är det bara en kort stund – så jag kan göra vad fan jag vill.

Det innebär att Caisa har vågat säga ja till politiska uppdrag, och företräder Socialdemokraterna i Örnsköldsviks kommunstyrelse.

Skriver för att bearbeta

Samtidigt kan hon bli tyngd av jobbet. För att hantera sina tankar efter dödsfallen brukar Caisa skriva. Hon var med i Kommunalarbetarens senaste novellbok ”Vi säger ifrån varje dag”. I novellen ”Rigor mortis” skrev hon:

Min själ är så tung, för jag bär er alla med mig hela tiden. I mina drömmar ser jag er, döda i era sängar. Tvättade och finklädda, bleka och likstela.

Är det så för dig?

– Ja, i perioder blir det så, om många dör på kort tid. Man behöver få varva ner och reflektera efter varje dödsfall: hur blev döden för den här personen? När det inte går så blir det tungt för då känns det inte humant eller etiskt. All död är inte fin. Det kan vara mycket smärta och oro. Det bär man med sig.

Mystik och ologiska saker

Kollegorna är överens om att det för med sig en viss mystik att jobba i dödens närhet. På fikarasten räknar de upp tillfällen då det larmats från rum där patienten legat död, sådant som inte haft en logisk förklaring men som de ventilerar med varandra.

Caisa hamnade här för att hon behövde ett jobb. Så enkelt eller svårt var det. Hon hade hoppat av sjuksköterskeutbildningen när det dök upp ett vikariat på den palliativa avdelningen. I februari blev hon fastanställd och hon för sig med en självklarhet som gör att man förstår att hon har hittat rätt.

Har du några framtidsplaner?

– Nej, jag försöker vara här och nu. Det liv jag har nu är så himla bra. Kommer jag att minnas det på min dödsbädd? Jag vet inte men jag hoppas det.