Malin Ragnegård kräver att regeringen ger mer pengar till välfärden: ”Värre än 90-talskrisen”
Sveriges Kommuner och Regioner, SKR, spår att kommunerna och regionerna kommer att gå med stora minusresultat i år och nästa år. Siffrorna skrämmer Kommunals förbundsordförande Malin Ragnegård.
– Regeringen måste ta sitt ansvar och ta ett krafttag kring välfärden.
SKR släpper en ekonomirapport två gånger om året. Den nu aktuella rapporten visar på underskott för kommunerna och regionerna både i år och nästa år. 2024 räknar man med ett underskott på 31 miljarder kronor.
Till kommunsektorn räknas både kommuner och regioner. De viktigaste orsakerna till minussiffrorna är ökade pensionskostnader, prisökningar och höga räntor.
Malin Ragnegård ser paralleller med 90-talskrisen.
– SKR säger själva att det här är lika illa eller till och med värre än 90-talskrisen. Resultatet då var att man skar ned på väldigt mycket personal, skillnaden var att vi då hade en relativt god grundbemanning. Sedan dess har det bara skurits ner mer och mer och mer. Skulle det bli samma konsekvenser nu skulle det vara helt förödande.
”Enormt stora varsel”
Hon ser redan i dag att kommunernas och regionernas dåliga ekonomi får konsekvenser för kommunalarna:
– I regionerna är det enormt stora varsel. I äldreomsorgen tror jag mer att det kommer att handla om att man slimmar organisationerna ännu mer fast det inte går. Jag ser att man på många håll inför så kallade vikariestopp. Man ska tvingas gå kort ännu mer än man gör i dag. Det här kommer att leda till att ännu fler känner sig ännu mer stressade och pressade.
Vill att statsbidragen räknas upp
För att motverka den här utvecklingen vill Malin Ragnegård att regeringen träder in.
– Nu larmar kommuner och regioner att vi inte klarar det här på egen hand, då kan inte regeringen fortsätta säga att det är kommunernas ansvar.
Hon efterlyser en indexering av statsbidragen, det vill säga att de räknas upp med inflationen.
– På varenda arbetsplats är det en stor oro och frustration. Jag möter tårar och många som funderar på eller redan har lämnat yrket fast de egentligen inte vill, de älskar sina jobb men det är inte värt det längre, man måste prioritera sin hälsa. Det är så sorgligt, det är tragiskt att vi inte kan värdera välfärden högre.