Min fantastiska väninna – teater för Ferrantes fans

När Kulturhuset stadsteatern i Stockholm bjöd in till nypremiär av ”Min fantastiska väninna” kan man nog utgå ifrån att förväntningarna var stora bland många i publiken. Den italienska bokserien om kvinnlig vänskap, och 1950-talets fattiga Neapel, har på många sätt blivit en romanklassiker. 

Å andra sidan var det enkelt att föreställa sig utmaningarna. Jag syftar på tidsaspekten. Fyra böcker, en hel livstid för huvudrollerna Lenú och Lila, ska skildras på 3 timmar och 25 minuter. 

Kommer inte åt kärnan

Resultatet blir stundvis förvirrande och påskyndat. Det finns helt enkelt inte tillräckligt med tid för att låta publiken lära känna flickorna genom deras barndom, tonår och vuxenlivet. Det innebär att pjäsen aldrig lyckas vidröra kärnan i berättelsen. 

Vad som ändå får pjäsen att skina är dels skådespelarnas insatser, dels den fantastiska koreografin och musiken. Tiden går fortare än man hade tänkt sig. Det gäller inte minst den förföriska scenen då det är dags för Marcello Solara att gifta sig, där samtliga skådespelare rör sig som ett gemensamt djur, i takt till den gamla italienska låten ”Balla balla” med artisten Francesco Napoli. 

Tilltalande för Ferrante-fansen

Men med det sagt: det här är en pjäs som vänder sig till dig som har läst böckerna eller sett tv-serien. Att ge sig på den här tolkningen, utan att ha koll på berättelsen, kan knappast falla i god jord. 

Det är alldeles för många karaktärer, händelser och årtal för att den oinvigda besökaren ska kunna hänga med. Men om du precis som jag är frälst sedan tidigare kan detta vara en estetiskt tilltalande tolkning.