Ett arbetsliv i diktform – om makt och gemenskap

Bok: ”Fruktansvärda arbetsplatser jag besökt och de vackra människor jag där mött” av Henrik Johansson (Verbal).

Går det att fånga ett arbetsliv i dikt? Förmedla de olika arbetsplatsernas egenheter och samtidigt få med likheterna mellan helt olika sorters arbeten? 

Henrik Johansson har gjort det. Genom att använda sig av samma tilltal och form boken igenom ”Mc Donald’s kom till mig och sa…”, ”Storköket kom till mig och sa…”, ”Arbetsledaren kom till mig och sa…”, ”Facket kom till mig och sa…”, ”Författarfonden skrev till mig och sa…” formar de olika textstyckena en helhet och en kraft som de inte har en chans att göra var och en för sig.

Humor och skärpa

Det blir som en sång om makt och maktlöshet, arbete och arbetskritik. Där gemenskapen mellan arbetskamraterna hela tiden finns med som ett livgivande kitt. Med lika delar humor och skärpa lyser Henrik Johansson upp scener, absurda dialoger och monologer. Ena sidan är han lekfullt finurlig för att nästa vara stenhårt kritisk, ibland vänder han från en rad till en annan.

Missa inte den här boken. Som extra plus får den dig att tänka på hur din egen poetiska arbetsbiografi skulle se ut. Vilken roll tar du i den?

Jag vände mig till en kollega och sa:

Har ni avtal?

Han sa:

Vi har individuella löner.

Jag sa:

Hur är det?

Han sa:

Det är slickepengar.

Hyllar fotvårdsterapeuter 

Album: ”Ner med Selångers kommun” med gruppen Selånger kommun.

Rockbandet Selånger kommun har nyss släppt sitt debutalbum. Albumtiteln är helt klart iögonfallande: “Ner med Selånger kommun”. Genom tolv låtar får vi följa med på en resa som handlar om fotvård, osexiga kommuner och hur det känns att ha sämsta lönen. 

Musiken har en stor dos av humor och satir, något som lyfter den annars ganska så alldagliga rocken till nya höjder. Dessutom är det lätt att hänga med i de fyndiga textraderna och plötsligt upptäcka att man nickar i takt till berättelsen.

I en intervju med KA (som kommer i nr 9) hyllar sångaren Peter Hansson Kommunals fotvårdare: ”Fortsätt med det ni gör, ni är viktiga!”. Här kan du lyssna.

Triangeldrama där tittaren får lägga pussel

Film: ”Kärlekens labyrinter”, fransk film i regi av Claire Denis. Premiär 14 oktober. 

Om ett par har det riktigt bra i början av en film (visar varandra kärlek, har sex, verkar ha det kul) vet man att det kommer att gå illa. 

Sara (spelad av Juliette Binoche) och Jean (Vincent Lindon) kommer hem till Paris efter en härlig semester. Strax visar det sig att Jeans gamla bästa vän och Saras före detta stora kärlek – François (Grégoire Colin) – är tillbaka i stan efter tio år vilket får konsekvenser för dem båda.

Ingen feelgood

Det som till en början startar som en feelgood-film utvecklar sig till något helt annat, där tittaren får lägga pussel för att få fram vad de här tre karaktärerna egentligen haft för sig tidigare. Passionerad kärlek, förstår man. Jean har tydligen suttit i fängelse. François verkar bara ha dragit. I nutid har Jean en son sedan tidigare som bor hos hans gamla mamma (sonens problem får också plats i filmen). 

Det är lite spretigt. Men trots det är ”Kärlekens labyrinter” en riktigt intressant film, även om den kräver att man själv fyller i en del av berättelsen.