Vad skulle du göra om du började på en arbetsplats där din chef utövar makt på ett sätt den inte borde? Den frågan har jag funderat mycket på och även ställt till andra. 

På min arbetsplats har det inträffat ett flertal händelser där chefen styr med maktens händer. Vi anställda har inte något val för vi får aldrig ”vad tycker du?”-frågan. Ibland går det för långt. Gränsen är liksom nådd för länge, länge sedan. 

Nu räcker det!

Ibland måste någon eller några vara så där extra modiga och sätta ner foten för sig själva och sina kollegors skull. Ibland måste någon eller några säga: Nu räcker det!

Vi anställda hade för några dagar sedan en utbildning i bemötande. Där fick vi lära oss hur viktiga de tre första minuterna är när en kommer till arbetet. 

Vi ska säga:

– Godmorgon. 

– Bra jobbat! 

– Vad fin du är i dag. 

Frågan kvarstår. Vad skulle du ha gjort om du började på en arbetsplats där din chef utövar makt? Svaret kan vara att personalen är enade och vågar säga ifrån.

Detta bemötande mot andra kanske bara gäller oss undersköterskor ”på golvet” och inte de ”ovanför” golvet? Det är lätt att klanka ner och kränka de som är ”under” en. Desto svårare att berömma. 

Jag anser att det har gått för långt när vi anställda gråter på jobbet efter att chefen och några medhjälpare till denne har höjt rösten. Personalen gråter för att vi gång, på gång, på gång försöker förklara att vi inte mår bra när det gäller chefens beteende. 

Vem bär ansvaret? 

Till vem ska vi gå när ingen lyssnar på oss utan i stället ursäktar sig med orden: Det ska vi tänka på tills nästa gång. 

Fast det är klart. Jag och mina kollegor är ju bara undersköterskor som ska lyda i stället för att vara besvärliga och sätta ner foten. 

Facket är inkopplat

Frågan kvarstår. Vad skulle du ha gjort om du började på en arbetsplats där din chef utövar makt? Svaret kan vara att personalen är enade och vågar säga ifrån. Då kanske vi får en bättre arbetsmiljö.

Facket har blivit inkopplat och resultatet av det blev att de lagt två 6.6:or (begäran om åtgärder kring arbetsmiljö). Jag är tacksam för deras arbete och förhoppningsvis kommer det att leda till en förändring på arbetsplatsen. Men när ska vi få en personlig, ordentlig ursäkt för ett kränkande bemötande?