”Varför blundar alla för fusket?”
Politiker, tjänstemän och de som är satta att kontrollera hemtjänsten vet att ohederliga företagare fuskar till sig mångmiljonbelopp från allas våra skattepengar. Varför väljer de att blunda? undrar Elisabeth Antfolk.
Elisabeth Antfolk.
I flera artiklar och i boken ”Hemtjänstmaffian” har Kommunalarbetarens Mira Klingberg Hjort och Arbetets Karl Martinsson berättat om ett utbrett och etablerat fusk inom privat hemtjänst.
Inget nytt för oss som arbetar där, än mindre för oss som är fackliga mot den. Vi vet att det, sedan olika former av tidsregistreringssystem började införas, går fortare att hitta på sätt att kringgå det nya systemet än att implementera det.
Som en röd tråd genom hela ”Hemtjänstmaffian” kan vi följa hur såväl kommuntjänstemän, som politiker och Inspektionen för vård och omsorg är medvetna om hur fusket ser ut och hur extremt liten vilja det verkar finnas att göra något åt det.
Systemet i sig manar till fusk, ersättningsdelen är redan från början för låg, så pass låg att grundförutsättningarna för en vinst för arbetsgivaren är att endera fuska- eller ha gravt undermåliga arbetsvillkor för personalen, eller i värsta fall båda delarna.
Om detta inte reduceras ned till att vara en fråga om vinster i välfärden som rätt eller fel utan vi endast tittar på vad granskningen de facto visar, vad ser vi då? Vi ser en kriminaliserad arbetsmarknad där ohederliga näringsidkare tillåtits profitera och fuska till sig mångmiljonbelopp av skattebetalarnas pengar. Hur går detta till?
Systemet i sig manar till fusk, ersättningsdelen är redan från början för låg, så pass låg att grundförutsättningarna för en vinst för arbetsgivaren är att endera fuska- eller ha gravt undermåliga arbetsvillkor för personalen, eller i värsta fall båda delarna.
Detta som en direkt följd av att i de kommuner man släpper in privat hemtjänst så är det mer regel än undantag att man först sänker ersättningen. Jörgen Billström, tidigare tillförordnad sektionschef inom en kommun säger ”Om du har bra kollektivavtal är det näst intill omöjligt att få verksamheten lönsam.”
Vi läser hur den låga ersättningen pressat arbetsvillkoren i såväl kommunal som privat hemtjänst. Som en följd av detta läggs kommunala hemtjänster ned efter att ha gått med underskott, seriösa privata utförare frånsäger sig uppdragen då det är en omöjlig ekonomisk ekvation att leverera kommunernas beställda kvalitet och innehåll mot den ersättning de betalar per hemtjänsttimme.
Detta samtidigt som de oseriösa fortsätter att profitera på vår gemensamma välfärds resurser genom fusk, bedrägerier, avsaknad av kollektivavtal och många gånger omänskliga arbetsvillkor.
Omänskliga arbetsvillkor är dock knappast ett problem av sådan dignitet att det berör någon mer än den det drabbar, detta klargjorde moderaten Björn Karlsson, dåvarande ordförande i Sollentunas vård- och omsorgsnämnd med största önskvärda tydlighet redan 2013 då han sa till Kommunalarbetaren att ”Vad arbetsgivaren har för avtal med arbetstagaren lägger vi oss inte i. Är man missnöjd får man väl vara med i facket.” Så enkelt, är man missnöjd får man väl vara med i facket.
Om jag som facklig representant haft samma mandat att agera och påverka situationen som Björn själv och alla politiker och tjänstemän hade då, år 2013, och åtta år senare fortfarande har, så tro mig, då hade boken aldrig behövt skrivas.
Priset betalas av de hemtjänstkunder som sitter och väntar på hjälp från en personal som aldrig kommer och som heller aldrig varit avsedd att dyka upp.
Med full insyn och berått mod fortsätter våra folkvalda politiker, tjänstemän och myndighetspersoner över hela landet att gynna arbetslivskriminalitet. Priset betalas av de hemtjänstkunder som sitter och väntar på hjälp från en personal som aldrig kommer och som heller aldrig varit avsedd att dyka upp.
Det betalas också av oss som jobbar i hemtjänsten. De som är kommunanställda och vi privatanställda med seriösa arbetsgivare har åtminstone turen att omfattas av kollektivets spelregler.
De som jobbar hos de oseriösa, kriminella och fuskande företagen, de lär knappast ha något ljus i sikte utan får nog fortsätta arbeta under slavliknande förhållanden för det är ju precis så tydligt som Greger Lilliebladh (som ansvarar för kontrollen av privata hemtjänstföretag i Norrköpings kommun) uttrycker det när han säger ”Man vill inte se. Det blir jobbigt. Och när någonting är jobbigt så försöker man att inte se det eller på annat sätt försvara sig mot det. Jag skulle vilja påstå att oviljan att göra någonting är generell.”
