Det brinner ett ljus på femte våningen i ett miljonprogramshus i förorten. Kvinnan med komplicerade funktionsnedsättningar som bodde där hade jag besökt regelbundet under en tid. Omvittnat krävande hade vi ändå till sist funnit varandra och den svarta humorn och rika livserfarenheten hade vi gemensamt.

När det var dags för mig att sluta sade hon lugnt i sin vackra blus att jag ska tända ett ljus för dig, Agneta. Jag ska tända ett ljus och tänka på dig. 

Vi som arbetar i vården pratar ofta om allt vi ger. Vi ger och ger tills det inte finns något mer att ge. Själv tänker jag allt oftare på hur mycket jag får. Och de som ger är ofta de som vi tror inget har, de som kämpar mot alla odds. 

De sista sex åren har jag arbetat en hel del inom rättspsykiatrin som skötare.  De senaste åren som timanställd, extrajobb för att fylla ut kassan. Inom rättspsykiatrin vårdas mycket komplexa patienter. Kriminalitet, ofta allvarliga brott, och drogmissbruk är vanligt, ofta i kombination med flera diagnoser, neuropsykiatriska som autism och adhd samt psykossjukdomar, bipolaritet, intellektuella funktionsnedsättningar och även somatiska problem.

Lägg till svaga nätverk, kraschad ekonomi, ingen fast bostad med mera. Det kan inte bli värre än så här för en människa, kan jag tänka. Och ändå, när jag och mina kolleger kommer till jobbet möts vi ofta av leenden, förtroliga samtal, omtanke, skämt och skratt. 

Men är då vår inre drivkraft ett skäl för arbetsgivaren att ge oss sämre villkor? Inte alls.

Det har blivit lite fult att prata om kall. Den inre motivationen. Drivkraften. Den belöning vi får när vi bidrar till att en annan människa får det bättre. Men sanningen är den att få människor skulle stanna i vården om det inte vore för den här inre känslan av att skapa mening åt sitt liv.

Våra villkor är för dåliga. Få stannar i jobbet enbart för pengarna och fördelen av att ha en maklig arbetsdag. Lönerna är usla och våra arbetsdagar sällan bekväma. 

Men är då vår inre drivkraft ett skäl för arbetsgivaren att ge oss sämre villkor? Inte alls. Men ibland är det som om arbetsgivaren tror att det räcker med glada tillrop även från dem. På arbetsgivaren har jag andra förväntningar. Tillräckligt många kolleger och en lön som jag slipper skämmas för. Bland annat.

Och i väntan på att dessa rimliga krav ska uppfyllas, när arbetet är tungt och livet onödigt svårt tänker jag hoppfullt: Att det brinner ett ljus för mig på femte våningen i ett miljonprogramshus i förorten. Någon som har det betydligt värre än jag förmår att tänka på mig och önska mig det bästa. Vi som arbetar i vården vi ger och ger. Men vi får också oändligt mycket tillbaka. Runt om i Sverige brinner det många ljus för oss.  

PS: Glöm inte bort att läsa Harry Martinson, långt före sin tid i sin civilisationskritik och känsliga blick för naturen, i kombination med en social medvetenhet.