Vi säger det ofta. Vi hör det ibland. Vi som jobbar i vården måste säga ifrån. Vi måste ställa krav.  Ändå är det som det är på arbetsplatserna. Tyst. Gnälligt i lunchrummet. På APT sitter de flesta och skruvar på sig och önskar att mötet ska ta slut. Kolleger sjukskriver sig när de inte orkar. Andra slutar, byter jobb.

Men plötsligt händer det. Och det hände i en ganska stor hemtjänstgrupp på en mindre ort där jag arbetade en tid. Uppror kan se ut på olika sätt. Möten, motioner, strejk, sammanbitna ansikten och knutna nävar. Stora ord. Men här handlade det mer om en tavla som togs ner från sin vägg och en fruktkorg som försvann.

En stor omorganisering skulle genomföras. Beslut fattat på högre ort som vanligt. Kritiken på golvet var massiv. Alla förstod att det här skulle bli en försämring för de äldre och för personalen. På väggen i lunchrummet satt en mycket stor tavla med svart ram och bakom glaset fanns hemtjänstens värdegrund i tydlig skrift. Värdegrunder i vården brukar ligga bra till i floskeltoppen. Den här var inget undantag. I ljuset av den kommande omorganiseringen blev värdegrunden en ren provokation. Så tavlan togs ner. Lades åt sidan.

Några dagar senare hade den åkt upp igen. Värdegrunden plockades ånyo ner och lades åt sidan. Den åkte upp. Tavlan togs ner. Men den här gången blev bara ram och glas kvar. Innehållet plockades ur och försvann fullständigt. De flesta av oss visste inte vart värdegrunden tagit vägen. Borta var den.

Men plötsligt dök ingen frukt upp på bordet i lunchrummet. Vi frågade vart den tagit vägen. Frukten kommer inte tillbaka förrän värdegrunden är på plats, blev svaret.

En gång i veckan stod arbetsgivaren för en frikostig fruktkorg som en del av personalvården. Men plötsligt dök ingen frukt upp på bordet i lunchrummet. Vi frågade vart den tagit vägen. Frukten kommer inte tillbaka förrän värdegrunden är på plats, blev svaret. Nu steg facket in i striden. Fruktkorgen skulle tillbaka och snart stod den på bordet igen. Men värdegrundens tavelram gapade fortfarande tom. 

Sedan följde ett upprört stormöte där omorganiseringen kritiserades av sakkunnig vårdpersonal. Utan resultat. Omorganiseringen genomfördes. Värdegrunden trycktes upp på nytt, nu i mindre format men återkom aldrig mer till lunchrummet. Det här hände för några år sedan. Nu är omorganiseringen ett minne blott.  Den nya ordningen blev visst för dyr.

Det var ingen slump att just den här arbetsgruppen vågade kliva fram och markera på olika sätt. Många hade arbetat länge, de flesta hade utbildning och fast anställning och kunskapsnivån var hög. Och ja, det var inspirerande och glädjefyllt att vara en liten del av denna humoristiska, symboliska och kloka protest.  

PS: Nu prövas vissa långtidssjukskrivna mot hela arbetsmarknaden först efter 365 dagar. Ibland fattar riksdagen bra beslut!