”Vad är en fackförening?”
Fackligt förtroendevalda ska bara – kan bara – ha en lojalitet. Med sina medlemmar. De ska inte vara lojala med förbundsledningen, ett parti eller med verksamheten. Fackens framtid ligger i ökat inflytande för medlemmarna på golvet, skriver Adam Blomgren.
Fler strejker som i Frankrike, önskar Adam Blomgren.
Vad är en fackförening? Det är en medlemsförening där medlemmarna betalar in pengar och väljer ombud som ska representera dem. Alla ska kunna bli medlemmar för vi driver frågor som rör vårt arbete och där kan ofta SD-röstare, kristna, muslimer, ateister, vänsterpartister, moderater, sossar och till och med centerpartister vara överens.
Alla vill konstigt nog ha trygga jobb, semester, skälig lön, fungerande trygghetsförsäkringar och en god arbetsmiljö när det gäller en själv. Så en facklig ska bara, kan bara, ha en lojalitet. Med sina medlemmar.
Trots det vet vi att det finns fackliga med andra lojaliteter. En del är lojala med verksamheten. En del med fackförbundens ledning. Och en del är lojala med ett politiskt parti. Men alla som känner så borde avsäga sig sina uppdrag omedelbart. För de har fel fokus.
När många i en organisation har fel fokus drabbar det hela organisationen. Den går vilse. I dag har stora delar av den svenska fackföreningsrörelsen gått vilse. En del mer, en del mindre.
Det här är en fråga som borde adresseras på varje facklig utbildning och vid varje intervju av varje valberedning. Istället för att de frågar, som de gjorde med mig, om man vill vara med i den socialdemokratiska fackklubben.
Strejk är som Oscar Karlsson säger inte ett mål. Utan ett medel. Men vi får inte glömma att det, ytterst, är vårt enda vapen.
Jag läser vidare i Oscar Karlssons replik på min debattartikel att han inte är säker på att strejk är vägen framåt. Låt mig då sjunga strejkens lov.
Strejk är som Oscar Karlsson säger inte ett mål. Utan ett medel. Men vi får inte glömma att det, ytterst, är vårt enda vapen. När arbetsköparen inte vill ge oss skäliga löneökningar, när dom vill dra ner, när dom vill höja pensionsåldern, när dom vill öka vår arbetsbörda och sabba våra scheman, när dom vill försämra las och inskränka strejkrätten så är vårt enda motmedel att säga: då jobbar inte vi.
Och om vår motpart börjar misstänka att vi är rädda för att använda vårt vapen – vad händer då? Jo, precis det som vi ser i dag i Sverige. Ensidiga försämringar för oss som skapar allt av värde i det här samhället. Medan miljardärerna och miljonärerna bara blir fler och fler.
Som samhälle strejkade vi som mest i början av 1970-talet. Många var vilda strejker. Det var också då som Sverige var kanske världshistoriens mest jämlika land. Efter att MBL infördes 1976 ökade arbetsköparens möjlighet att avskeda anställda som strejkat vilt och strejkgraden sjönk drastiskt. Sedan dess har klassklyftorna ökat. Och just nu ökar klyftorna mer i Sverige än i något annat västland.
Du frågar också vad Frankrike får för sina strejker. 35-timmars arbetsvecka, inte höjd pensionsålder och inte försämrad strejkrätt. Det är några av de saker som fransmännen vunnit. Vissa saker har inte ens varit på förslag. Kanske för att motparten inser att det kommer att kosta mer än vad det smakar att försöka försämra för arbetarna. För även en förlorad strejk kan vara en vinst på lång sikt. Och om de uppnår detta med bara 10 procents organisationsgrad – tänk vad vi hade kunnat uppnå….
Jag tror på att ledningen ska ha samma löner som medlemmarna och på ett slut på fackliga karriärer. Jag tror på direktdemokrati.
Det var en gång den fackliga organiseringen som byggde det svenska välfärdssamhället starkt. Och det är också det bästa sättet att hejda flodvågen. Vi måste få fart på skutan igen. Jag har inte alla svaren.
Men jag tror på demokratisering och ökat inflytande för medlemmarna på golvet. De som är fackförbunden. Jag tror på att ledningen ska ha samma löner som medlemmarna och på ett slut på fackliga karriärer. Jag tror på direktdemokrati. Jag tror på att alla inom Kommunal ska vara på sitt egentliga arbete någon gång av året. Eller veckan. Jag tror på att minska gapet mellan ombuden och medlemmarna.
Att jag avsäger mig mina uppdrag innebär inte att jag ger upp. Bara att jag tar kampen till någon annan arena där jag tror utfallet för mitt slit blir större. Under tiden så önskar jag alla de fantastiska kämpar inom Kommunal och fackföreningsrörelsen som faktiskt finns lycka till. Det är inte en liten kamp ni har framför er.
