Melody Farshin vill fånga livet i orten
Melody Farshin är lika lojal mot sin förort som karaktärerna i hennes böcker.
– Jag har försökt fånga livet i orten i dag på ett så rättvist sätt som möjligt. Att blunda för våldet hade varit att romantisera.
Melody Farshin.
Varje meter i Husby är speciell för författaren Melody Farshin. Här har hon tagit sina första steg, hunnit ha sin identitetskris som tonåring och funnit sig själv.
– Husby är mitt hem och här kan jag vara mig själv och inte en representant för något. Det känns fint att bo här och ha nära till sin barndom, även om Husby förändrats mycket de senaste tio åren.
Det är den nya, förändrade förorten hon skrivit om i sina böcker ”Mizeria” och ”Lowkey”. De har tvillingparet Aicha och Ali i fokus. Två ungdomar i gymnasieåldern som lever i en miljonprogramsförort, likt Husby, även om den skulle kunna ligga precis var som helst i Sverige.
Det handlar om kärlek, vad som gäller för killarna respektive tjejerna, föräldrar utan identitet i det nya landet och sedan det där andra som Melody kallar för den alternativa arbetsmarknaden, där döden är ständigt närvarande.
Det är väldigt sällan vi ser fiktiva karaktärer från orten som fyller en annan funktion än den negativa. Jag växte upp med en populärkultur som fick mig att hata mig själv.
Böckerna är snabba, drivna och roliga (det märks att hon är komiker), skrivna med mycket slang.
– Det sägs att ungdomar inte läser, men de kommunicerar konstant i text. De plingar inte på dörren utan skickar ”jag är här öppna” i Snapchat. Deras hjärnor är vana vid mycket text, men kort text. Så jag försöker lura in dem till läsning med ett snabbare språk. Mina böcker är skrivna på ett annat sätt än klassisk litteratur.
Bokförlaget föreslog en ordlista till boken, för att kunna inkludera den stora massan. Melody Farshin sade nej.
– Om man lägger in en ordlista markerar man att böckerna inte är för dem som förstår orden. Raka motsatsen till varför jag skrivit dem.
Melody Farshin
Bor: Husby, Stockholm.
Yrke: Komiker och författare.
Aktuell: Med sin andra bok ”Lowkey” (Bonnier Carlsen). Den första heter ”Mizeria” och den tredje är på väg.
Bakgrund: Har jobbat som personlig assistent och elevassistent i fem år. Arbetat mycket med rättvisefrågor och social upprustning.
Favoritbok: ”Jag gillar ’Regnet luktar inte här’ av Duraid Al–Khamisi, han skriver väldigt fint om hela resan från Irak till Sverige och Husby.”
Favoritfilm: ”Jag blev chockad när jag såg ’Måste gitt’, det var första gången jag såg en person från förorten som hade personlighet och som man kunde tycka om (trots att han är tjuv) i en svensk film. Annars porträtteras ortenkaraktärer i berättelser nästan uteslutet som nega-tiva influenser.”
”Mizeria” och ”Lowkey” innehåller vardag från köksbord och tonårsrum, drömmar och tjafs med kompisar.
– Det är väldigt sällan vi ser fiktiva karaktärer från orten som fyller en annan funktion än den negativa. Jag växte upp med en populärkultur som fick mig att hata mig själv. Jag ville skapa en berättelse som fångar orten på ett så rättvist sätt som möjligt. Få med både tjejgängets perspektiv, föräldrarnas perspektiv, grabbarnas perspektiv.
Men våldet finns där. Alis kostym används oftare vid begravningar än till något annat. Föräldrar som tänker: vems son står näst på tur? Melody säger att den stora skillnaden mellan den verklighet hon skildrar i böckerna och den hon upplevde under sin barndom är det dödliga våldet.
– Då fanns det inte lika mycket vapen som i dag. Och jag tror absolut inte att det var lika många sörjande mödrar och familjemedlemmar. I dag känner jag inte en enda person från orten som inte är anhörig eller känner någon som gått bort i en dödsskjutning.
Hade hon valt bort våldet i sina böcker hade hon romantiserat, menar hon. Och konstaterar att inget blir bättre av att man blundar för de problem som finns:
– Men jag tycker inte om när man separerar problemen och gör det till ”förortsproblem” som om förorten inte är en del av samhället. Det finns en term för vad det är, ett samhällsproblem. Det här våldet handlar om en nationell kris.
Melody har stannat kvar i sitt Husby. Med jämna mellanrum går hon förbi miljonprogramsgården där hon lekte som barn. Minns var gömställena låg och var hon skrapade upp knäna.
– Varje del som fortfarande ser ut som när jag var liten är speciell. Det handlar inte om den fysiska marken egentligen utan mer om vad den symboliserar. I mina böcker finns många anekdoter om vad som gör orten till orten. Jag har med det eftersom samhället ändras så snabbt. Jag vill föreviga hur det ser ut i dag så att framtidens barn ska kunna förstå känslan.
