När Donald Trump förlorade presidentvalet i höstas svämmade tidningar, teve och internet över av skildringar från USA. Vi fick möta de politiska högdjuren som antingen jublade över valresultatet eller påstod att det var fusk. I reportagen fick vi läsa om ”average Joe”, de amerikanska medelsvenssons som bar på så stor misstro mot makten. Allt kröntes förstås av attacken mot kongressen när sjövilda Trumpanhängare försökte ta makten med våld. Vi var många som fascinerades, begapades.

Ändå är det först när jag läser Willy Vlautins romaner som jag tycker mig förstå Amerika på djupet. 

Den här gången handlar det om servitrisen Lynette i Portland på västkusten. Hon har två jobb, bor tillsammans med sin mamma som för länge sedan givit upp om livet, och sin bror som är funktionsnedsatt och egentligen kräver omsorg, något USA:s obefintliga välfärdssamhälle inte kan ge honom.

Visst låter det tungt – och det är det – men alltid när Willy Vlautin skriver har han en obändig lojalitet med sin huvudperson. Lynette fattar felbeslut efter felbeslut men man känner med henne. Så väldigt mycket.

Den politiska fråga som står i centrum här är, förutom de uppenbara om klassklyftor och fattigdom, rätten till en bostad. Lynette vill köpa loss bostaden för att kunna skapa ett nytt liv, men för att få ihop pengarna räcker det inte med hederligt slit. Jag tänker på Nyamko Sabunis ord i Aktuellt för någon månad sedan: ”Man behöver inga rika föräldrar för att köpa en bostad. Man behöver ett arbete.” Det är lika falskt i USA som i Sverige. 

Det sägs ju ibland att Sverige är USA:s 51:a delstat, att vi förr eller senare tar efter allt amerikanskt. Så om du kommer över den här boken har du inte bara en kusligt bra läsupplevelse framför sig, kanske får du också en bild av framtiden här hemma. Minst lika kuslig.