Han tar klivet in i fabriken och tänker att det bara är tillfälligt. Han har flyttat till västra Frankrike för kärlekens skull och har inte fått något jobb inom det han är utbildad för. Han blir en bemanningsanställd bland andra. Utbytbar och ansiktslös. Två armar, en kropp.
Slitet på fabrikerna (räkor, fisk, skaldjur, tofu, ett slakteri) betyder att bemanningsarbetarna enbart längtar efter att passet ska ta slut när de är på jobbet, trots att de får ångest över att kanske inte få mer arbete när de inte är det.
Joseph Ponthus skriver om att vänja sig. Om njutningen i att lyckas hitta ett kryphål. Om att försöka behålla sin värdighet.
Berättaren gör det genom att sila den krassa vardagen genom det raster av litteratur han bär inom sig. En inre värld som stundtals ger arbetet en annan mening. Ibland är det en sång i huvudet som gör att han klarar två timmar till.
(texten fortsätter nedan)
Det är en poetisk roman med korta rader som Joseph Ponthus behärskar på bästa sätt. Jag känner tyngden av djurens kroppar och lukten av blod på slakteriet. Förnimmer tröttheten och kroppens smärta.
Eller som när kollegan som mannen brukar få skjuts med till fabriken (som ligger en bra bit bort) ringer någon timme innan passet börjar och berättar att han fått nytt schema. Vad göra? Kommer han för sent blir det inte mer jobb. Den enda utvägen blir en taxi som betalas på kredit. Han ber chauffören stanna 500 meter innan parkeringen och hoppas att ingen ser honom kliva ur.
Betala resan som lär motsvara en halv natts arbete
Betala för att få betalt
Betala för att inte få sparken från en fabrik för panerad fisk
För att inte vara körd på bemanningsföretaget
”Vid bandet” är Joseph Ponthus första och enda roman. Han dog i cancer i februari 2021.
