Vänta! Hålla! Stanna! Jag hastar ur tunnelbanevagnen på väg hem till min särbo. Ropen måste gälla någon annan. Jag bär en fullpackad ryggsäck, svettas i min vinterjacka och pinnar på så snabbt jag kan mot rulltrapporna. Hallå! Hon som ropar är precis bakom mig och jag vänder mig om.

En ung tjej med andan i halsen räcker fram min älsklingsryssmössa och mina högt prisade vantar som jag glömt på sätet. Jag ser en ljusomstrålad ängel som just räddat mig från tvåfaldig sorg och maxlåga på separationsångesten. Om någon bara kunde mäta energin som uppstod just där på perrongen. När välmåendekänslan av att ha utfört dagens goda gärning blandar sig med välbehagsruset av att någon okänd människa ansträngt sig extra för en.

Ibland sitter människans inneboende instinkt att osjälviskt hjälpa en främling långt inne, ibland aktiveras just denna instinkt på ett kick.

Kanske har det med klimatet att göra. När detta skrivs råder mildväder. Men vanligtvis är det plågsamt att utan vantar stelfrysa fingrarna, eller mösslös få röda isbitar till öron. Vare gång jag huttrar på en perrong och ser en enslig vante eller en nergrusad stickad mössa drabbas jag av vemod. I solfattigt kallt klimat är inlevelseförmågan inför andra människors frusenhet total. På den punkten är medkänslan gränslös.

Häromdagen klev jag på en buss samtidigt som en man klev av. Jag fick syn på ett par stiliga skinnhandskar som torde ha kostat multum. Jag vet inte var jag fick energin ifrån. Men jag hojtade och skrek och lyckades få föraren att stoppa bussen och öppna dörrarna. Ropade åt mannen: Du glömde dina handskar! Han skakade på huvudet med en häpet road min. Inte mina! När bussen for iväg vinkade vi glatt åt varandra.

Ibland sitter människans inneboende instinkt att osjälviskt hjälpa en främling långt inne, ibland aktiveras just denna instinkt på ett kick. Det är lite sorgligt att känslan av gemenskap är osviklig när det gäller ett par dyra skinnhandskar på ett bussäte. Men en ensamkommande. En hemlös utesovande. En ensamboende utan familj? Vad händer då? Varför låser det sig? Ingen av oss kommer springande mot en nödställd: Hallå! Du kan äta middag och värma dig hos mig. Du kan få min hemstickade olle! Ja, varför? Troligen ska jag leva ett helt liv utan att begripa mig på mänskligheten.

PS: Se den underhållande dokumentärserien ”Den svenska dansbandshistorien” på SVT Play. Festligt svängig tidsskildring. Du får veta varför z blev vanligt i bandnamnen, från Lasse Stefanz till Larz-Kristerz.