Undersköterskorna vågar inte tro på ett slut för smittan

Det har gått tio månader sedan den första covid-19-­patienten kom till intensivvårdsavdelningen där Helena och Alice jobbar. Sedan dess har de och deras kolleger jobbat med viruset nästan hela tiden. Alice förklarar att det är ett tungt jobb.

– Det är som att vara ute på en jägarmarsch. Jag vet inte när den slutar, jag vet inte hur långt jag ska gå, jag vet bara att jag ska klara av det. Ja, så får vi se hur långt det räcker.

Lyssna på poddavsnittet med Alice och Helena här:

Jag har inte träffat Alice och Helena sedan i våras när vi tillsammans gjorde ett avsnitt av Undersköterskepodden om den tillfälliga intensivvårdsavdelningen för covidsjuka som de jobbade på då. Det låg en chockad krigsstämning över avdelningen, men de som jobbade pratade om att ­hålla ut tills smittan var över och stöttade varandra med humor och lyssnande allvar.

– Vi såg ett slut framför oss, säger Helena.

När vi ses för att göra en uppföljning är stämningen tröttare. Att vårda de här svårt sjuka patienterna iförd skyddsutrustning, med ständiga extrapass för att klara personalbristen är tuffare än att ge vanlig intensivvård och gör det svårt att vila ens när de är lediga.

– Det är som att det sätter sig i hjärnan på något sätt. Hårddisken är full. Minnet påverkas och simultankapaciteten. Jag vet inte hur länge till vi ska orka.

Det som gör att de jobbar kvar är patienterna. ­Helena berättar om en erfaren sjuksköterska som är nära släkt till en patient.

– Hon sade att hon aldrig varit med om så tuffa ­arbetsvillkor. Hon var förundrad över att vi orkar vara så trevliga ändå. Det betydde mycket att höra det.

Tillgången till vaccin ger för många hopp om att det kan bli färre patienter framöver och de tillhör själva de första som vaccinerats. Men Alice har svårt att se ett slut för smittan.

– Nej, jag vågar inte tro det. Jag kan inte tänka framåt och hoppas det tar slut efter januari. För det har ändrats så många gånger.