Mitt bästa julklappstips för i år är en veckas karantän. Att alla vi som kan isolerar oss innan vi möter släkten och börjar umgås. Eller i alla fall är ytterst försiktiga och följer Folkhälsomyndighetens råd och rekommendationer.

Det är också min julklapp till alla kommunalare, ni som ska ta hand om oss om vi blir sjuka, bränner ner huset eller måste ta bussen på julafton. Ni tar alla risker medan vi roar oss med nära och kära. Att vara ytterst återhållsamma med vårt festande är det minsta vi kan göra för er.

Jag blir uppriktigt förbannad när jag läser att människor, både unga och gamla testar sig för att kunna festa. Och att stora fester, även familjetillställningar med hundratals gäster har förekommit under hösten. Det är inte släktkärlek utan samhällsfarlig verksamhet. Samtidigt vet nog alla hur svårt det kan vara att hantera släkten. Läs mer om det här.

Poängen med en julaftonspromenad är att inget händer. Man kan prata om man vill eller bara smälta maten.

I juletider händer det att jag tänker på min vän P. Enligt honom infann sig julefriden först på juldagen. När släkten reste hem med tåget till Stockholm. Familjen P:s julaftonsfiranden präglades alltid av kraftfulla meningsmotsättningar. Runt granen fanns bland andra en helnykterist, en som gärna ville ta sig ett glas, en frireligiös och en högljudd ateist. Ja, ni förstår själva …

Det finns inte mycket som är positivt med corona, men kanske kan smittorisken hjälpa oss att bryta destruktiva traditioner. Inspirera till att testa något nytt.

Själv vill jag gärna rekommendera en julaftonspromenad. Jag vet inte hur och när den traditionen uppstod i vår familj, men i år känns den mer aktuell än någonsin. Att ses utomhus om inget annat alternativ finns.

Vår promenad infaller alltid mellan Kalle Anka och Karl-Bertil Jonsson. Skymning ska det vara och lite jultyst. Numera är vi tre vuxna som firar och orkar gå en bit. Förr när det fanns småbarn och gamla i familjen fick promenaden anpassas till allas förmåga. Poängen med en julaftonspromenad är att inget händer. Man kan prata om man vill eller bara smälta maten.

Men ett år när sonen var i de hungriga tonåren och måttligt förtjust i julmat slank vi in på Jerusalem Kebab. Han åt och vi andra såg på. Det blev ett annorlunda, men mycket passande inslag i julfirandet.

Till sist vill jag önska er alla ett bättre nytt år än 2020. För egen del är det dags att sätta punkt som tf chefredaktör för Kommunalarbetaren och önska Anna Körnung varmt välkommen som ordinarie chefredaktör.