Så stöttar de barn med NPF i förskolan

Vi befinner oss i Björkvik ett par mil sydost om Katrineholm. Här brukade Göran Persson hålla sitt sommartal i Folkets park, men det är länge­sedan nu.

I ett eget rum inne i den gulteglade förskolan sitter femårige Yehor. Hans föräldrar kommer från Ukraina och själv är han tvåspråkig, talar både ukrainska och svenska. Och så är han diagnosticerad med autism. Därför får han tre dagar i veckan besök av de specialutbildade barnskötarna Annelie Skoog och Helén Frostö.

Vanligtvis arbetar Annelie och Helén på en annan förskola inne i centralsamhället Katrineholm, men tisdagar, onsdagar och torsdagar åker de till Björkvik.

Just i dag leker de ”Kims lek” med Yehor. Annelie placerar tre saker på bordet framför Yehor: en gaffel, en penna och en leksaksbil. Så lägger hon en liten duk ovanför och tar bort en av sakerna. Kan Yehor se vad det är som är borta?

– Bilen!

– Bra! Det här kunde du inte i  går!

Från habiliteringsverksamheten i Katrineholm får Annelie och Helén recept på lekar och övningar. Några är det också meningen att Yehor ska göra hemma med sina föräldrar.

Dags för nästa moment. Helén lägger fram en bild på ett barn som cyklar, en bild på ett barn som sover, en som sparkar boll. 

– Vad gör barnen?

Åter igen lyckas Yehor. De har med sig något som kallas ”målstege”, en liten bricka där varje lyckad övning tar honom närmare målet. Helén och Annelie berättar att han gjort stora framsteg sedan de först började arbeta med Yehor, i september.

Vanligtvis jobbar han ensam med en av barnskötarna och den andra är ute i den ”vanliga” förskolegruppen, men just när Kommunalarbetaren kommer på besök är både Annelie och Helén inne i rummet med Yehor. De berättar att de också jobbar med att han ska komma i kontakt med sina vänner, följa med ut i skogen när de har utflykt och leka med dem, något som går mycket bättre tack vare träningen.

Intresset för att arbeta med barn med NPF, alltså neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, föddes för Heléns del med att hon arbetade som personliga assistent för ett barn med NPF. Hon är egentligen grafiker i botten, men blev nyfiken och började utbilda sig till barnskötare.

Annelie har varit barnskötare sedan 1980-talet men började arbeta med en flicka som behövde extra hjälp.

– Det var intressant att lära sig mer om det här, säger hon.

De har gått flera kurser i Specialpedagogiska skolmyndighetens regi, SPSM. Och framhåller att de också har en bra chef som stöttar dem i sin utbildning.

– Hon kan säga ”skulle ni inte behöva den här utbildningen”?

För sitt arbete har Helén och Annelie fått Katrineholms bildningsnämnds kvalitetspris på 10 000 kronor. Pengar som ska gå till fortsatt kompetensutveckling.

Jag jobbade med en flicka som skrek, berättar Annelie. Jag satt med henne i samlingen och trodde aldrig att det skulle gå. Men det gick!

Annelie säger att det roligaste med jobbet är att se utvecklingen. Hon får medhåll av Helén.

– Det har blivit ett brinnande intresse. Det är jobbigt. Men jättekul.

För visst kan det vara tufft. 

– Jag jobbade med en flicka som skrek, berättar Annelie. Jag satt med henne i samlingen och trodde aldrig att det skulle gå. Men det gick! Ibland när det blir utbrott kan också en kollega gå in och ta över.

– Därför är det viktigt att man jobbar lika, på samma sätt, för att det ska ge effekt, fyller Helén i.

Nu handleder de andra pedagoger i hur man arbetar med barn med NPF. Och en gång i månaden har de möten med habiliteringen i Katrineholm. Då deltar också föräldrar, specialpedagog, logoped och ibland psykolog.

Nästa år är tanken att Yehor ska börja förskoleklass, något som inte alltid är så lätt, berättar Annelie och Helén.

– De har ju ännu färre pedagoger och vi får bara göra ett besök där, säger Annelie.

– Det har hänt att vi har fått samtal med frågor: ”Hur ska vi göra?” Det brister lite, menar Helén.

Men dit är det många månader och i det lilla rummet på förskolan i Björkvik är övningarna klara för Yehor. Dags för rast. Annelie tar fram en låda med leksaker. Yehor skiner upp.

– Ja! Dinsoaurier!