”Vi undersköterskor är värda mer i Norge”

Det är femårsjubileum för Ewa Roviks jobbresor i år. I fem år har hon några gånger i månaden åkt de 28 milen från hembyn Idivuoma över den svenska, finska och norska fjällvärlden för att komma till jobbet. Följt vägen över de kullriga fjällen som binder samman gränsövergångarna i Karesuando och Kilpisjärvi och dragit vidare in över de nordnorska fjällmassiven där fjälltopparna är lika branta som stupen.

– Jag tycker det går bra. Jag har vant mig vid att köra på norska sidan också. Det är inte så svårt som de säger, men det är halt på vintern.

Hör poddavsnittet med Ewa Rovik här:

I över 40 år har hon arbetat som undersköterska. Men steget att börja jobba i Norge tog tid att ta. Hennes syster som är gift med en norrman och bor utanför samhället Storsteinnes längst in i Balsfjorden tjatade länge om att hon borde komma och jobba där. När hon varit arbetslös ett tag i Sverige tänkte hon att jag prövar.

– Min syster hjälpte mig att söka autorisasjon för att bli godkänd som undersköterska i Norge.

Autorisasjon är norska för auktorisation. Man skickar in papper på utbildningar och på var du har arbetat. Det gås igenom av en myndighet och sedan får du veta om det räcker för att kalla dig undersköterska i Norge. Det påverkar lönen.

– Jag började jobba innan den gick igenom men det blev en rejäl löneförhöjning när jag blev godkänd.

Lönen ja, det är väl knappt någon som har missat att oljegrannen betalar mycket mer i lön till svenska läkare och sjuksköterskor än de får i Sverige. Det gäller undersköterskor också.

– Jag tjänar ju samma på två veckor där som jag tjänade på en månad i Sverige. Fast då jobbar jag så mycket som jag får. Mer än heltid.

Lönen är högre även utan övertidsarbete. En norsk helsefagarbeider, som undersköterskor kallas, tjänar ungefär 9 000 svenska kronor mer i månaden på en vanlig heltidstjänst än sina svenska kolleger.

Hade det bara handlat om pengar hade hon kanske ändå inte fortsatt Norgejobba i så många år. Men Ewa menar att jobbet är roligare när hon arbetar där än det var i Sverige när hon arbetade på olika boenden i Kiruna kommun och Sundsvall.

– Jag får jobba mer med det jag är utbildad för. Sätta kateter och sånt. Jag lär mig saker. I Sverige är man mer som en piga, tycker jag. Det är tyngre att jobba, det är mer personal i Norge. Senast jag var där arbetade jag på en avdelning på ett sjukhem med sex patienter och vi var två personal. Och om läget för någon av patienterna var kritiskt kunde vi få en till personal.

Att yrket har högre status i Norge än i Sverige stärks av att norska undersköterskor tjänar mer än andra yrken i branscher som ligger högre lönemässigt i Sverige. Byggbranschen är ett bra exempel, en murare eller en snickare i Sverige tjänar mer än en undersköterska, men i Norge ligger undersköterskans lön ofta högre.

– Det där är intressant, det känns ju som vi undersköterskor är mer värda i Norge. Mitt råd till dem som tänker på att åka dit och jobba är att bara säga upp sig och åka, säger Ewa.

Hon håller på att packa bilen med väskor och påsar för en ny jobbresa. Sist hämtar hon den stora stadiga kylväskan från verandan där frysarna står. Den är fylld med sik och renkött som hon ska ha med sig till sin syster.

– Jag bor hos henne när jag arbetar och brukar ta med mig mat. Hon bor ju precis vid havet och de har mycket fisk – men inte sik. Så brukar jag köpa med mig en del annat som är dyrt i Norge.

Det är den första resan sedan i juli. Coronasmittan satte jobbet på paus. Hon som alltid känt sig välkommen av de norska kollegerna kände plötsligt att hon inte var det.

– De tyckte att jag skulle åka hem och var rädda att jag skulle smitta. Fast jag hade tagit coronaprov som var negativt. Jag kände att det var lika bra att jag inte åkte över på ett tag.

Nu ska hon pröva igen. Innan hon får arbeta på sjukhemmet blir det karantän i tio dagar.

– Jag åker till min syster och stänger in mig.

Hon ska ta flera covid-19-tester också innan hon släpps in på jobbet.

– Det är väl bra. Jag vill ju inte smitta någon, säger hon och visar alla papper hon skrivit ut för att få korsa gränserna.

I vanliga fall är gränsövergångarna till Finland och Norge knappt bevakade. Nu behövs bland annat personintyg och intyg från arbetsgivaren.

– Jag kommer att stanna lite längre den här gången. Kommer nog inte hem förrän i slutet av november.

Det syns på gårdsplanen. Fast det är bara mitten av oktober är julbelysningen redan på plats när hon startar bilen och rullar iväg mot Storsteinnes.