Jag hade fått jobb i köket på en av Sveriges största matvarubutiker och tillbringade dagar och kvällar med att bre baguetter, fylla på salladsbaren och sköta varmmatsbuffén.

Om kvällarna, när vi stängt av montrarna, ställt undan brickorna med räkbakelser och vi plastat alla salladsskålar skulle allt som inte kunde säljas nästa dag räknas av, svinnas och sedan kastas. 10 kilo potatisgratäng, 7 kilo köttbullar, 15 baguetter, 10 prima portionsförpackade skalade ägg. Allt nervräkt i dubbla plastsäckar så att värmen från kycklingvingar, revbensspjäll och brunsås inte skulle smälta sopsäckarna och vi tvingas följa våra egna spår tillbaka mot sopcontainern igen med moppen.

Ingenting som blev över fick ätas, tas med hem eller skänkas bort. Blev vi påkomna med att ta med det som skulle kastas hem skulle väktaren som ibland dök upp vid stämpelklockan för att söka igenom våra väskor rapportera stölden av soporna direkt till chefen.

I den interna ”oärlighetspolicyn” vi fått skriva på när vi anställdes stod det att det för företaget var naturligt med ärlighet och omtanke men att de inte accepterade någon form av oärlighet eller medarbetare som missbrukade förtroendet och föll för frestelser. Vilket förtroende de talade om var oklart, vi var inte ens betrodda med soporna.

Det en del arbetsgivare inte verkar förstå är att inget förtroende byggs genom att tvinga folk att slänga mat som skulle kunna mätta någon som är hungrig.

Det var svårt att få ihop företagets miljöprofil med varje ton av mat som vi kånkade ut till containrarna, svårt att rättfärdiga det för sig själv när händerna sträcktes mot en utanför tunnelbanan strax efter man stämplat ut, men den praktiska tillämpningen av miljötänket fick stå tillbaka för den interna oärlighetspolicyn och misstänkliggörandet av oss som tog hand om det som skulle kasseras.

Tänkte de kanske att om vi fick en dagsgammal baguette skulle vi också vilja ha rimliga arbetsvillkor och fasta anställningar? Jag vet inte, men ofta motiveras liknande bestämmelser med att de anställda skulle börja ”missbruka förtroendet” genom att se till att det alltid finns mat över till en extra matlåda eller en extra macka.

Det en del arbetsgivare inte verkar förstå är att inget förtroende byggs genom att tvinga folk att slänga mat som skulle kunna mätta någon som är hungrig, eller genom att tvinga oss till onödigt svinn i en värld där det blir allt viktigare att vi tar hand om de resurser som finns.

Nej, låt i stället officiella miljöpolicyer matcha verkligheten och låt oss som utför arbetet få del av inte bara resterna, men även möjligheten att bestämma över resultatet av det. Då lovar jag att varje resurs kommer att användas på bästa sätt.