Efter succén med framför allt Neapelkvartetten kommer nu en ny bok med helt nya karaktärer av Elena Ferrante.
Den som väntat på mer av Elena Ferrante blir belönad med den nya romanen, som tillhör hennes bästa. Neapelkvartetten var en svindlande värld att få befinna sig i genom fyra tjocka böcker. ”Tre berättelser om kärlek” var en löst hållen trilogi av tunna, tätare böcker med ett betydligt bättre språk än i Neapelsviten.
Alla böckerna gjorde stort intryck på mig, på olika sätt.
I ”De vuxnas lögnaktiga liv”, känner man igen sig från båda dessa sviter som vi kunnat lära känna Elena Ferrante genom, succéförfattaren från Italien som vill fortsätta att vara hemlig. Vi är kvar i Neapel med teman som vänskap, kärlek, otrohet, sex, vuxenblivande och själsliv och den här gången är det ännu tydligare en berättelse om klasskillnader.
För liksom Neapel är byggt på höjden bor den högsta klassen högst upp medan de fattigaste bor längst ned i de fulare kvarteren. Ett vackert, eftertraktat armband vandrar mellan handlederna på romanens flickor och kvinnor, men det tycks föra otur med sig.
(texten fortsätter nedan)
Huvudperson är den tonåriga Giovanna. Hon har levt ett enkelt liv, högst upp i staden med sina båda välutbildade föräldrar, tills den dag då hennes pappa jämför henne med faster Vittoria. Det förändrar livet fullständigt för Giovanna, som hittills varit sin pappas flicka. Vittoria är kvar på Neapels botten och pappan, som klättrat uppåt, vill inte veta av henne.
När Giovanna bestämmer sig för att lära känna sin faster blir hon indragen i de vuxnas lögnaktiga liv. Hon blir också varse klasskillnaderna, på både gott och ont: nere hos Vittoria talar man ett fulare språk men man säger åtminstone som det är.
Språket blir aldrig lika imponerande som i Ferrantes mer komprimerade böcker, liksom i Neapelkvartetten skriver hon ofta ut det uppenbara. Samtidigt skapar det flyt i läsningen och hennes sätt att beskriva en människas känslotillstånd är mästerligt.
Det är en storslagen roman som kretsar kring vuxenblivande och frågor som: vem är jag och vilka människor vill jag omge mig med? En bok att bära med sig länge, samtidigt som den får mig att längta efter ännu fler Ferrante-böcker.
