Vi är rätt lika jag och min mammas kusin Margareta. Vi har lika svårt att be om hjälp. Vi vill liksom ha allt på vårt eget sätt.

Måhända är det ärftligt, vi kommer från en lång rad kvinnor som har varit stolta över att klara sig själva, stå på egna ben, tjäna egna pengar, rösta efter eget huvud och höja sin röst mot orättvisor. Oberoendet och friheten har varit viktiga, värda att kämpa för och värna om. Men nu upptäcker vi, plötsligt mitt i medelåldern, att vi tycker det är jättehäftigt att behöva någon och vara behövd.

Utan min man Gunnars cancer hade det nog inte blivit så.

”Ska jag komma och hjälpa dig? Jag är ledigt tisdag till torsdag”, sade Margareta när jag var alldeles hudlös och inte räckte till för någon.

Hon frågade fast vi knappt kände varandra, då.

”Ja”, sade jag. För hon var av min släkt, både rent genetiskt men också andligt. Hon förstod mig och tyckte om mig.

När hon öppnade sin väska var det som om det flög ut sommarfjärilar ur väskan.

”Du duger precis som du är”, sade hon när jag inte tyckte att jag dög till just någonting alls.

Hon kom med tåget från Göteborg och hade inte mer med sig än vad man kan förvänta sig av en hederlig sjuksköterska på hembesök: En väska i stadig hand. Foträta skor. Håret i knut.

Men när hon öppnade sin väska var det som om det flög ut sommarfjärilar ur väskan, mitt i ett snöblaskigt februari. Hon skurade kök och lagade mat och när jag vimsade runt sade hon bara:

”Gå och lägg dig så fixar jag det här”.

Hon kom rakt in i min sköra, oroliga familj som genom en snabbdörr. Hon berikade oss med all sin kunskap, sina allseende ögon, sin värme och sitt sjuksköterskelugn.

”Det måste ha varit Guds mening på något sätt”, sade Margareta.

Inte cancern, men att hon och hennes man Arne dök upp i våra liv precis exakt just då.

I sommar har mina två pojkar och Arne meckat med en gammal moped varje vaken minut. Min dotter har lärt sig baka i Margaretas kök och vi häpnar över hur lika vi är. När vi tänker, pratar och skrattar. Jag ser min mamma och min mormor i henne och hon ser sin mamma och dotter i mig och min dotter. Min Gunnar är frisk och kluckar ihop med Arne över Maggans och mina små äventyr och upptåg.

Jag vet inte vem av oss som är mest tacksam. Men ett vet jag: Att jag var klok nog att ta emot en utsträckt hand har berikat allas våra liv.