Jag älskar mitt jobb, jag älskar barnen på mitt jobb och jag har en fantastisk arbetsgrupp. Jag har aldrig känt mig så hemma som på min nuvarande arbetsplats. Trots att jag älskar mitt jobb så mycket finns det de dagar jag kommer hem från arbetet och inser hur orättvist lönefördelningen i samhället är. 

Jag arbetar som timvikarie på ett LSS-boende i min hemstad. Jag arbetar dagligen med ungdomar med olika utvecklingsstörningar och diagnosen autism. Största delen av tiden är våra brukare underbara, men det är också autister jag arbetar med som kan få väldigt aggressiva utbrott, och när det väl händer så är det ofta ordentliga utbrott vi talar om. Det är lärorika men också tuffa stunder. 

Det är just efter de stunder, efter de dagar då otroligt mycket fysiskt och psykiskt arbete krävs som jag blir upprörd över hur lönefördelningen i samhället och anställningsavtalen inom vården ser ut. För ett par dagar sedan kom jag hem från mitt arbetspass med tre bitmärken och sönderrivna armar. Dagen därefter blev jag tagen i armen av en brukare i sina tonår som försökte bryta mina fingrar och slå mig i ansiktet. 

Det finns tillfällen då vi kan byta av varandra för att springa och hämta kaffe eller gå på toaletten. Utöver det är vi alltid i arbete.

I min anställning ingår inget risktillägg. Vi har måltidsuppehåll istället för rast, det vill säga att om arbetet kräver måste jag arbeta under mitt måltidsuppehåll. Det innebär oftast på min arbetsplats att vi inte får någon rast. Det finns tillfällen då vi kan byta av varandra för att springa och hämta kaffe eller gå på toaletten.

Utöver det är vi alltid i arbete. Ibland har vi dessutom pass så långa som 13 timmar. Kollegorna som är ordinarie kan bli inbeordrade under deras lediga dagar och arbeta så mycket som nio dagar i sträck, medan vi timvikarier aldrig har en ekonomisk trygghet och är bundna till våra mobiltelefoner.

Eftersom det är människor vi jobbar med – barn och ungdomar – så kan vi aldrig förutse vad som kommer att hända, man är ständigt på spänn och kroppen och knoppen blir totalt helt slut. Planeringar som gjorts kanske blir helt pannkaka, eller så funkar det hur bra som helst.

Jag är så oerhört trött på att det alltid känns som att vården och vårdpersonalen bortprioriteras.

Oavsett hur mycket man älskar sitt jobb, så är det oerhört krävande, och att i slutändan inse att man utsatts för så pass mycket fysiskt och psykiskt för att i 22 års ålder få en timlön på 132 kronor i timmen som utbildad undersköterska, och min outbildade kollega som är 32 år 123 kronor i timmen för samma arbete. Samtidigt får min vän i samma ålder som mig 140 kronor i timmen för att arbeta på Coops Kundtjänst utan någon utbildning. (Det handlar inte om att hon inte förtjänar den lönen eller att hon inte jobbar hårt.)

Jag är så oerhört trött på att det alltid känns som att vården och vårdpersonalen bortprioriteras. Samhället måste värna om vårdpersonalen, vi måste finnas för att samhället ska gå runt, men vad gör vi sen? När vi är sjukskrivna, på grund av psykisk utmattning? Eller förtidspensionerade på grund av arbetsskador som försämrar leder och rörligheten?

Det talas mycket om förändring, men det är dags att sluta snacka och börja agera. Jag är 22 år och redan en utmattad undersköterska.