Ellinor arbetar på Ekholmens fritidsgård i Linköping. Hon berättar hur coronan har påverkat henne i yrkesrollen. Barnen på hennes arbetsplats går på högstadiet och gymnasiet och har olika typer av funktionsnedsättningar, bland annat autism, Downs syndrom och adhd.

– Det är inte bara att säga till från en dag till en annan, att nu ska vi tvätta händerna oftare. Det har varit en utmaning, att få in nya rutiner. Nästan varje dag talar vi om det, för det är många tankar kring coronaviruset. Varför ska man sitta med mellanrum? Hur smittar man? Det är ganska svårt att få ungdomarna att inte vara nära varandra.

De har ingen skyddsutrustning och arbetsuppgifterna har blivit fler. Bland annat får de nu göra städjobb, då de spritar av ytor flera gånger om dagen. Och mellanmålet, som barnen förut fick göra själva, är nu Ellinors och kollegernas arbetsuppgift att fixa. Den stora nackdelen är förändringen av det sociala samspelet.

– I den perfekta världen kramar man ungdomarna när de kommer och när de går och man sitter nära varandra när man samtalar. Det har blivit väldigt annorlunda. Man får försöka bli nära på ett annat sätt. Mer närvarande. Titta i ögonen. Se varje individ. Det är ju något man gör annars också, men nu blir det på ett annat sätt. Det är tråkigt. Det blir som en annan stämning.

Men det finns alltså också saker som har varit positiva. 

En del barn tycker att det är skönt att de inte får sitta så tätt i soffan. Numera är det okej att ligga ner och ha soffan för sig själv. Och aktiviteterna behöver inte bli ­lidande.

– Det är jätteviktigt att se möjligheterna. Vi går mot vår och sommar. Fritids­ledare är flexibla, det är det vi är bra på. Vi kan ju med lätthet flytta ut verksamheten och vara utomhus.

Hon berättar om promenader ute, att flytta fram utemöblerna, att spela Uno i solen, att göra en liten karaokescen en kväll, att samverka med det lokala föreningslivet, att anordna utebio, att ha korvgrillning, spela fotboll.

– Fråga ungdomarna. Det är inte alls svårt. Man får hålla modet uppe!