”Individuella löner – ett självmål för facket”

Jag har argumenterat mot individuella löner ända sedan mitten av 1990-talet, då de infördes. På den tiden var mitt eget fackförbund mycket entusiastiska. ”Det är det enda sättet att få upp våra löner”, lät det då. Men rapporter från LO har visat att så blev inte fallet.

I  stället är det lönespridningen i gruppen som ökat. Det skiljer ungefär 10 000 kronor i månadslön mellan högst och lägst betald undersköterska i kommunen. Det är grymt och fruktansvärt orättvist.

Jag har aldrig förstått varför mitt fackförbund har ställt och ställer sig positiva till individuella löner. Fackets grundidé är ju att ensam är svag och bara om vi går samman så kan vi genom vår mångfald, vår kollektiva styrka, förändra och förbättra vår tillvaro. Det är ju arbetsköparen som vill möta oss en och en, som ”individer”.

Att arbetsgivaren är positiv kan jag förstå. Men facket? Det är ju som att förminska sin egen betydelse. I sportens värld är det att likna vid självmål. Och detta helt frivilligt. Obegripligt!

Jag har begärt av min förhandlingsdelegation att de ska säga nej till individuella löner i årets avtalsrörelse. Vi får se hur det går.

I 25 års tid har jag mött enhetschefer i bedömningssamtal. Sju, åtta stycken har passerat revy. Jag brukar börja med att fråga om de bestämt nivå (undre, mellan eller övre nivå – detta avgör sedan lönen). Ja, säger de alltid. De har bestämt en nivå.

Då påpekar jag att det är ett brott mot reglerna, eftersom nivån inte ska sättas före, utan sättas utifrån vad som framkommer i samtalet. Då brukar jag fråga varför jag sitter här. Det här är då inget samtal utan en ren information. 

Nu är det dags att avveckla detta odemokratiska vansinne, rent ut sagt. Jag har nu fyllt i en tillbudsrapport till Arbetsmiljöverket. Jag har begärt av min förhandlingsdelegation att de ska säga nej till individuella löner i årets avtalsrörelse. Vi får se hur det går.

Kommunal måste förändra sig. Bli mer kollektivt. Vår mångfald är vår styrka. Avtalet måste gå ut på medlemsomröstning, lokalt och centralt, innan det skrivs på. Vår ordförande och andra ledande företrädare ska ha samma löner som oss de företräder. Våra förhandlare ska inte gå på andra avtal.

När förhandlingarna startar, lokalt och centralt, ska så många medlemmar som möjligt stå utanför på gatan och ropa. Om arbetsköparen frågar vad som händer, ska våra representanter svara: Det är förhandlingsdelegationen som står där utanför. Vi är bara inskickade för att framföra kraven. Det är min vision för mitt fackförbund Kommunal.