Emma Hamberg tar inget för givet

Emma Hamberg startade som serietecknare i unga år och blev snabbt ett känt – och glatt och virvelvindigt – ansikte i tidningarna. I dag är hon mest känd för sina romaner som har en känsla av romantisk komedi över sig, sina livsglada inslag i SVT-programmet ”Go’ kväll” och krönikor i magasin.

– Mina barn retar mig för att jag är en sådan ”carpe diem-människa”, men det är faktiskt det jag har blivit. Och jag försöker att inte skämmas för det! Jag är knasrädd för döden och allvarliga sjukdomar men allt annat tar jag lättvindigt. 

I coronaepidemins vardag är det avstånd och gärna isolering som påbjuds. Vi träffas till exempel inte för en intervju utan gör den över telefon. Emma säger att hon är en människa som har ett stort behov av ensamhet men ett ännu större behov av att umgås.

– Men i de här tiderna vi lever i … En av mina döttrar jobbar som personlig assistent och får absolut inte bli sjuk så att hon smittar den hon jobbar för. Vi träffas ändå och äter frukost ihop och middag ihop. Allt via Facetime. Jag gör så med mina föräldrar också, jag träffar dem mer nu än annars, de är ju bara ett klick bort. Jag umgås extremt mycket via Facetime nu.

Även om Emma Hamberg ofta verkar vara så himla glad och positiv vet hon vad det vill säga att leva i ovisshet om sjukdom, liv eller död. I en tid när hela det vanliga livet sätts på vänt. I hennes senaste roman ”Resten av allt är vårt” skildras en svår period i Emma Hambergs liv. Hennes dåvarande man Agi blev allvarligt sjuk i ett virus som skadade hans hjärna.

Efter att under en lång tid inte veta om han skulle överleva gjorde han ändå det, men sargad av sjukdomen och med en aggressiv epilepsi som han får leva med hela livet. När Agi blev sjuk hade de tre små barn. Deras yngsta dotter hade inte fyllt tre år och deras äldre tvillingdöttrar var sju och hade precis börjat skolan. 

– Vardagen var ju tvungen att tuffa på. Jag försökte skaffa mig ett liv som jag ändå hade kontroll över även om jag inte visste var något skulle sluta. Försörja mina barn, laga mat, träffa vänner. Jag inrättade mig i det och det kändes ganska tryggt.

Jag tror på något sätt att vi kan hitta tillbaka till en lunk som vi tappat bort när vi tvingas umgås mer i den lilla världen. Vi kanske omvärderar vad vi tidigare trodde att vi behövde och upptäcker vad vi verkligen saknar.

Hon menar att det är människans sätt att överleva svårigheter. Och jämför med den ovisshet vi alla lever i just nu.

– Jag funderar mycket på hur det påverkar oss. Jag tror på något sätt att vi kan hitta tillbaka till en lunk som vi tappat bort när vi tvingas umgås mer i den lilla världen. Vi kanske omvärderar vad vi tidigare trodde att vi behövde och upptäcker vad vi verkligen saknar.

Hon tror att livet efter coronaepidemin inte kommer att vara detsamma som innan. 

– Man förändras när man får en käftsmäll av livet. Innan Agi blev sjuk tog jag saker för givet och ville att allt skulle gå snabbt. Nu tar jag inget för givet. Jag har i hela mitt system att jag inte vet hur det blir i morgon, men jävlar vad jag njuter när livet är gott och bra för stunden. 

I dag njuter hon ofta de goda stunderna med sin man Patrick. Hur det gick till när de träffades är en av huvudberättelserna i ”Resten av allt är vårt”. Från en snabb träff som tonåringar till att Emma låtsas skicka meddelande till fel person med en fest­inbjudan när hon hört att hennes tonårsförälskelse just skilt sig.

I boken finns deras sms-konversationer genom relationens första faser, texter som i alla fall förde mina tankar till den romantiska komedins mästarinna Nora Ephrons ”You’ve got mail” med Meg Ryan och Tom Hanks.

Hur Emma Hamberg lyckas med filmad berättelse får vi se i höst när tv-serien hon skrivit tillsammans med Denize Karabuda visas på SVT. Av de tre huvudpersonerna arbetar två som kommunalare:

– Den heter ”Sommaren ’85” och kretsar kring tre generationer kvinnor på en mindre ort. Det handlar om deras längtan, sexualitet och att hitta sig själv. Facket finns faktiskt med på ett hörn, dottern går i högstadiet men mamman arbetar som mentalskötare och hennes mamma i skolbespisningen.