När coronapandemin slog till ställdes tiotusentals människor på några få dygn utan jobb och utan rätt till ersättning. I bransch efter bransch visade det sig hur sårbar dagens arbetsmarknad är, präglad av utbredd otrygghet för stora grupper av anställda. Ungefär en av fyra arbetare inom LO-kollektivet omfattas inte av anställningstryggheten i Lagen om Anställningsskydd (LAS). De dramatiska konsekvenserna har bara något mildrats av regeringens temporära förstärkningar av socialförsäkringssystemen.

Hårdast drabbas de anställda som redan sedan tidigare arbetade under otrygga villkor till låga löner. Den svenska besöksnäringen, med dess många restauranger, hotell och offentliga mötesplatser, tappade omfattande delar av sina inkomster över en natt. Och coronakrisen innebär förstås en katastrof för många, både anställda och företagare. Men när marknaden uppmanar oss att “rädda den lokala krogen” så handlar det ofta i praktiken om att rädda verksamheter som struntar i kollektivavtal och inte konkurrerar med schysta villkor. Verkligheten för en stor del anställda präglas av visstid, säsongsanställningar och dag för dag-kontrakt.

Är den utbredda otryggheten ett uttryck för bristen på jobb, eller pengar att tjäna? Nej, det är snarare tvärtom. Marknaden inom besöksnäringen omsätter idag mer pengar än det svenska skogsbruket gör. Det handlar om enorma kapitalflöden på någonstans mellan 300-400 miljarder kronor varje år. Anställningsvillkoren ser ut som de gör på grund av att de många oseriösa arbetsgivare som verkar inom branschen vill ha det så, samt att de lärt sig att utnyttja kryphålen.

Bakom varje 29-kronors öl eller ’fraktfri’ leverans döljer sig orättvisor som skulle störa nattsömnen för de flesta om de drogs ut i ljuset.

I mångt och mycket ser vi i dagens kris resultatet av nyliberalismens genomslag på arbetsmarknaden. Lagen om allmän visstidsanställning år 2006 var en viktig pusselbit, och uppluckringen av LAS har skapat många möjligheter för kreativa arbetsgivare. Utöver att detta bäddat för återkomsten av ett utbrett daglöneri så har den skärpta låglönekonkurrensen som följt skapat en situation i besöksnäringen där lagbrott, fusk och regelrätt utnyttjande av människor blivit vardag. 

Detta är mycket mer utbrett än vad många kanske vill tro, och bakom varje 29-kronors öl eller ”fraktfri” leverans döljer sig orättvisor som skulle störa nattsömnen för de flesta om de drogs ut i ljuset. Det handlar om ett gigantiskt systemfel med en sammanhängande tystnadskultur som är resultatet av att den med otrygg anställning inte vågar säga ifrån av rädsla för att bli av med jobbet.

De problem som blottlagts inom besöksnäringen under trycket av coronakrisen är inte inget isolerat problem. Inom industrin och byggsektorn sätter många arbetsgivare i system att utnyttja den flexibilitet som nyttjandet av bemanningsföretag medför. Inom både transport- och byggsektorn tvingas många anställda bli f-skattare när skrupelfria företagare avsäger sig arbetsgivaransvaret. Inom offentligt ägd kommunal verksamhet har hälften av de anställda otrygga anställningar, och tvingas ofta jobba ofrivillig deltid trots att det handlar om politiskt styrd verksamhet. Inom sjukvården går många på timanställningar, och bristen på både personal och vårdplatser är i högsta grad ett resultat av att borgerliga politiker i många regioner prioriterat låg skatt och dyra privatiseringsprojekt framför fungerande sjukvård.

Om krisen visat på något så är det att politiken måste ta samhällsansvar och avfärda den nyliberala avregleringspolitiken som lösningen på allt.

Det är med andra ord inte konstigt att många inte har råd att stanna hemma när de är sjuka. Eller att smittspridningen blir särskilt omfattande i den sönderprivatiserade hemtjänsten.

Svart på vitt har coronakrisen blottlagt djupa brister i dagens arbetsklimat, brister som kommer att fortsätta accelerera om utvecklingen mot en alltmer liberaliserad arbetsmarknad tillåts fortsätta. Om krisen visat på något så är det att politiken måste ta samhällsansvar och avfärda den nyliberala avregleringspolitiken som lösningen på allt. Och om något har det blivit tydligt att vi behöver en hållbar arbetsmarknad präglad av trygghet och goda anställningsvillkor för personal, kombinerat med en fungerande offentlig välfärd för alla.

Om regeringen menar allvar med att stå upp för ett starkt samhälle vore ett steg i rätt riktning att man omgående skrotar den pågående utredning som syftar till att försämra lagen om anställningsskydd. Samtidigt behöver alla vi som är engagerade fackföreningsrörelsen en förnyad diskussion om hur vi efter coronakrisen ska organisera samhället på ett sätt som säkerställer allas trygghet och välfärd. För så här kan vi inte ha det.